Av Pella Thiel
Peter Hagerrot, Emilia Rekestad, Amanda Martling och jag seglade till Almedalen för Omställningsnätverkets räkning. Under några soliga dagar har vi njutit av rosor och rosé, arrangerat ett antal seminarier, demonstrerat mot fossilindustrin och haft många fina möten och samtal om omställning i ordets vidaste bemärkelse. Här är en liten rapport.
Kring midsommar kom ett antal starka signaler om behovet av omställning. Påvens encyklika Laudato Si´, som utan att skräda orden talar om hur vår nuvarande kultur kraschar skapelsen, behovet av ett nytt ekonomiskt system och en annan relation med naturen. Försäkringsjätten Lloyds kom med en rapport om hur sårbar vår livsmedelsförsörjning är och att störningar kan leda till civilisationskollaps före år 2040. Och en forskningsrapport slår fast att vi nu med säkerhet kan säga att vi befinner oss i en sjätte massutrotning av liv på Jorden.
Detta är väl inga nyheter för omställare, men det är intressant att de kommer så brett och från sådana avsändare. Situationen de beskriver är anledningen till ett seminarium Omställningsnätverket arrangerade i Almedalen ihop med Ekobanken, Permakultur i Sverige och REALS: ”När Planetary Boundaries inte räcker som berättelse”. Seminariet målade en bred bild av utmaningarna vi står inför. Niila Inga, ordförande i Laevas sameby berättade hur klimatförändringarna påverkar honom, Terese Bengard från Hela Sverige ska Leva pratade om behovet att utmana urbaniseringsnormen och Annika Laurén från Ekobanken pratade om pengarnas roll i omställningen. Det väckte nog fler frågor än svar och det var också en utgångspunkt – vi lämnar en berättelse som vi har slutat tro på, utan att veta hur den nya berättelsen ser ut. Vilket kräver ett visst mod och vilja att befinna sig i ett tillstånd av att inte veta, något som kan vara rätt obevämt. Särskilt om man måste göra det ensam.
Pella Thiel, Niila Inga, Terese Bengard, Peter Hagerrot, Annika Laurén, Emilia Rekestad. Foto: Annette Bettaieb.
Det är väl en av anledningarna till omställningsrörelsens inre dimension, som var fokus för tre workshops i Almedalen. Här presenterades bland annat Ken Wilbers kvadranter om hur verkligheten kan förstås. Enligt Wilber så har allting en inre och en yttre dimension. Den yttre kan vi se, observera och mäta med vår perception och med empiriska studier. Den inre kräver andra processer för att upptäcka eller uppleva. Det finns också individuella och kollektiva dimensioner av de inre och yttre.
Wilbers kvadranter ur omställningsperspektiv.
Mycket i Almedalens hållbarhetstema handlar om de yttre dimensionerna. Sådant som styrmedel för förnybar energi, elbilar, nudging, pensionsfonder, infrastruktur avhandlas på många seminarier. De inre dimensionerna, som handlar om våra individuella och kollektiva drivkrafter, värderingar och föreställningar om världen, lyser med sin frånvaro och det var dem vi ville lyfta.
Vi tror ju inte att det finns en möjlighet att hantera de stora kriser som av allt fler – påven exempelvis – beskrivs som moraliska och existentiella, utan en inre omställning. Naomi Klein skulle ha deltagit på videolänk i ett av Naturskyddsföreningens seminarier men hade viktigare saker för sig (hon skulle nämligen träffa påven) så vi fick hålla till godo med en inspelad intervju. Hon sa bland annat att det behövs utrymme för sorg, hopplöshet och förtvivlan i denna rörelse.
Vi lämnar Almedalen i glädje och tacksamhet över att ha skapat det utrymmet. Nästa år hoppas vi att det är ännu större.
Jag vill också tacka Annette Bettaieb och Karmapriya Muschött för fantastiskt arbete med sociala medier.
