Anna Karlsson nåltovar sin favoritsockor.
Text av Anna Karlsson, omställare i Latorp. Lördagen den 26/1 hade de en workshop i Aktivt Hopp, ett begrepp som får brygga mellan januarimånads ”inre omställning” till februaris ”positiva visioner”.
Det är söndag morgon och jag sitter vid mitt köksfönster och tittar ut över det karga vinterlandskapet. Utanför yr snön i luften, det ser ut som att flingorna dansar i ett samspel och i symbios med varandra. Ingen tar nån annans plats, allas plats är lika viktig. Efter dansen lägger dom sig ner, några faller ner till marken och lägger sig som ett täcke över min trädgård. Några väljer att pryda dom två meter långa solrosorna som jag lämnat kvar till fåglarna från sommarens skörd. Min bikupa ser ut som den ljuvligaste bakelse man kan tänka sig med snön som klär den i vitt. Det känns tryggt att se snön efter sommarens stora torka och jag gläds över varje flinga som faller ner.
Det smärtar mig att se hur vi behandlar Moder Jord, hur människan dagligen river sår i henne.
Vi förgiftar henne, hugger ner hennes skogar och utarmar hennes jord. Det gör så ont i mig att jag vill ägna hela livet till att laga alla sår jag kan på henne. Jag känner mig så liten när jag ser till det stora hela, inte kan jag rädda henne själv. Jag vill skrika ut högt till alla:
– HALLÅ VI HAR EN DÖENDE HÄR, RING 112!
Men det går inte, för Moder Jord finns inget nödnummer, hon får stilla förbli döende. Det enda numret som kan rädda henne är summan av oss människor som lever här. Vi är tillsammans världens viktigaste nummer, Moder Jord ringer oss men bara få av oss svarar. Nej, det här går inte, alla måste svara det är kris vi kan inte ignorera en döende. Hade vi behandlat oss själv som vi behandlar jorden hade vi inte överlevt en enda dag. Mitt i denna kris har jag givit mig själv löftet att hitta andra som också svarar i telefonen när Moder Jord ringer, jag ska sprida kunskap och lära om denna vackra skapelse.
Jag har i denna kris hittat andra människor som svarar i telefon när Moder Jord kallar, vi kallar oss omställare. Tillsammans hittar vi kraft, tillsammans vill vi laga vår jord och tillsammans kan vi göra en skillnad. I min grupp känner jag hopp och gemenskap jag känner mig sedd och hörd, genom våra träffar har jag fått möjligheten att träffa andra omställare. Det visar sig att det finns fler omställningsgrupper världen över. Det finns dagar då jag känner tvivel och motgångar rörande klimatet, får allt jag gör att kännas meningslöst. För vem är lilla jag att tro att jag kan rädda världen när den stora massan går mig emot? När motgångarna blir för stora och klimatån gesten blir för stor? Då har jag min härliga grupp, dom stärker mig, får mig växa, den ger mig mod och hopp att fortsätta min strävan i rätt riktning. Tillsamman är vi viktiga, tillsammans skapar vi möjligheter att göra skillnad.
Jag räds även över att skriva denna text, tar jag i för mycket? Kan jag genom denna text sprida min frustration? Jag ber min man läsa min text och han vill att jag ska tona ner den lite… Men hur ska jag kunna tona ner det viktigaste som finns? Har vi inte redan tonat ner klimatkatastrofen nog? Nej, här måste vi höja tonen, alla måste upplysas om detta. Jag vill och jag kan och jag måste, för jag är skyldig mig, jorden och mina barn detta. För en sak har jag lärt mig av jorden, ju mer jag ger till den desto mer får jag tillbaka. Tillsammans ska jag förvalta min plätt av jorden, i samspel och symbios ska vi verka, jorden och jag. Jag vill som snöflingorna dansa den stunder jag har på jorden, för att sedan hitta min plats att vila.
