Av Henrik Andersson

Den tyska Ekobyn Sieben Linden med sina 150 invånare har sedan starten 1997 legat i den absoluta framkanten för hållbart byggande på landsbygden. Med hjälp av halmbalsteknik och lokala byggmaterial såsom trä, lera och hampa har de lyckats bygga hus med enbart 3 % miljöbelastning jämfört med det tyska snittet. Men ekobyn har också ett större miljömässigt helhetstänk. De producerar sin egen el, producerar 75% av sin egen mat, återvinner och renar urin och fekalier till sina odlingar och fruktträdgårdar, samt delar på resurser såsom lokaler och bilar. Det gemensamma ägandet av marken och bostäderna har också resulterat i att man kan köpa sig ett modernt hus på landsbygden till av en bråkdel av vad det annars skulle kosta, och på köpet får man då också en social gemenskap.

Jag befinner mig i den nordtyska industristaden Wolfsburg med sin krisande bilindustri (ja, de hoppade på elbilståget för sent). Härifrån är det en timmes bussresa med kollektivtrafiken till ekoby Siben Linden och till skillnad från bilarna går bussarna punktligt och bra. Det första jag möts av när jag stiger av bussen är ekobyns bilpools-parkering där ett tiotal bilar står uppställda med tillhörande laddstolopar. Ekobyn är mycket större än jag trodde och den består av en huvudgata som delar byn i två delar och det finns områden med flervåningshus byggda i lera och halmbalsteknik samt områden där tinyhouses finns uppställda. Mellan husen finns vedstaplar uppställda och hela området ger ett väldigt vilt intryck med högt ängsliknande gräs med upptrappande stigar mellan husen.

.     

Att bygga med lera och halm är en teknik som uppfanns i USA på 90-talet och som sedan letade sig till Europa ett decennium senare. I Siben Linden har 12 stora lera- och halmbalshus uppförts och exempelvis byggdes Europas första 3 våningshus i halmbalsteknik här. Att man valt den byggtekniken handlar om att man vill använda lokala och miljövänliga byggmaterial såsom lera, halm, trästommar, hampa och träfiberisolering. Det mesta av halmen till husen har exempelvis sitt ursprung från fält nära byn. Andra byggmaterial såsom mineralull, PVC, polyuretanen skum har varit förbjudna I byggena pga. hälsoskäl och energiåtgång vid produktionen. Genom att använda passiva tekniker så som stora fönster i söderläge kan man maximera värme- och ljusinsläpp, och med moderna 3-glas fönster, värmeväxlare, solceller och solfångare på taken klassas husen som lågenergihus. Det är bara under en kort tid på vintern som man behöver kompletterings elda med ved för att värma upp husen. Forskare från Berlins Tekniska Universitet har kommit fram till att miljöbelastningen på husproduktionen ligger på mellan 10 – 20 % av ett normalt husbygge i Tyskland. Det hus som byggdes med 3% miljöbelastning sticker ut eftersom det byggdes utan cement och elverktyg av en grupp personer som vill testa gränserna för hur miljövänligt man kunde bygga – på bekostnad av orealistiskt mycket manuell arbetstid. Nu för tiden har produktionen av husen professionaliserats med prefabricerade halmbalar, en lyftkran som lägger balarna på rätt plats, samt ett klimatskal runt byggnaden för att få exakt rätt luftfuktighet under byggprocessen.

Att bo i ett halmbalshus är att precis som att bo i vanligt hus och inomhus kan man inte se att de är byggda med halmbalar. I de hus jag besökte såg jag stora eleganta planlösningar med stilfull inredning och mycket ljusinsläpp. I Siben Linden är den privata bostadsytan begränsad till 33 kvm per person och husen är ofta skapade som flera små lägenheter med gemensamma kök och vardagsrum – detta för att spara boyta och maximera gemensamt nyttjande av lokaler. Men som boende har man även tillgång till massa andra rum i andra gemensamma byggnader. Det finns exempelvis allrum, vardagsrum, kontorslokaler, ett professionellt storkök, en egen pub (som också är biograf, café och danslokal), ett meditationshus, ett bibliotek, verkstäder och ett seminariecenter. Att dela på lokaler är både miljövänligt och socialt. De stora halmbalshusen planeras av de som ska flytta in och man måste antingen vara med och bygga själv eller hyra in en hantverkare som gör sin del av arbetet.

I Sieben Linden finns också ca 45st tinyhouses uppställda. Deras primära syfte är att fungera som temporärt boende innan man flyttar in i ett större halmbalshus. Tinyhousens nackdel är att de är sämre isolerade och förbrukar mycket mer ved och den genomsnittliga vedförbrukningen är 2,5kbm/invånare. Under min tid i Siben Linden bor jag i ett Tinyhouse som är nollgradigt första kvällen då jag kommer dit, så jag märker hur mycket ved som går åt för uppvärmning.

Miljöbelastningen från en ekoby handlar inte bara om byggnationen. Energiförbrukning, transporter och hur maten produceras är också viktiga faktorer för att se helheten. När forskare från Universitetet i Turin mätte Sibens Lindens fotavtryck kom de fram till att den var 2,4 ton co2/år som är ca hälften av genomsnittstyskens. Men det som ekobyborna inte har lyckats så bra med är att få ned bilåkandet och studien visar att hälften av deras Co2 utsläpp kommer från den sektorn – trots ett bilpoolssystem och uppmuntran att åka kollektivt. Byns energibehov täcks till stor del av solenergi, där varje invånare har tillgång till cirka 3 kvm solceller och 2 kvm solfångare för varmvatten. Solcellerna producerar 65% av deras elbehov och förbrukningen ligger på en fjärdedel av det tyska genomsnittet.

I Sieben Linden är det självklart att odla sin egen mat och deras självförsörjningsgrad ligger på 75%. Det märks när man äter middag i den gemensamma matsalen där maten ofta består av en buffé av många olika grönsaksrätter och bönröror, där nästan alla råvaror kommer från deras odlingar. De odlar grönsaker, kryddor, frukt, bär och spannmål och totalt sätt har de 2.5ha grönsaksodlingar och 350kvm växthus. Skörden från trädgården förser det gemensamma storköket och hushållen med färska, säsongsbetonade råvaror. För en fast avgift per månad kan de boende hämta grönsaker och andra inköps basråvaror i ett särskilt lager (om man vill laga egen mat hemma i stället för att äta i den gemensamma matsalen). Lagret medför också att matsvinnet minskar när man kan hämta exakt så mycket man behöver av olika råvaror. Det finns inte heller något förpacknings slöseri då alla inköps varor är inköpta i stor bulk. Hittar man inte det man letar efter i lagret kan det finnas i till försäljning i deras egen ekobutik. Där finns exempelvis mycket choklad, snacks och lyxiga joser. Vilken kost en ekoby med gemensamt storkök ska välja kan vara problematiskt vilket jag redan märker av andra dagen då jag arbetar i deras odlingar. Då fick jag nämligen i uppgift att plocka bort nedgrävda horn från slaktade kor från en odlingsbädd (hornen är mineralrika och bra för marken och växterna). Trädgårdsmästaren berättade för mig att de som ville leva helt veganskt i byn hade klagat på att de fanns nedgrävda djurdelar i de odlingsbäddar där deras grönsaker senare skulle växa i.

Vattnet och dess kretslopp är också en viktig fråga i ekobyn. I Sieben Linden ligger den genomsnittliga vattenförbrukningen på hälften av den tyska snittet. En förklaring är komposttoaletter där urin och fekalier separeras. Urinen leds tillsammans med avloppsvatten till byns naturliga reningssystem som består av en kombination av biologiska filter och växtbaserade reningsbassänger. Fekalierna komposteras separat och används för att gödsla träd och buskar. Efter rening återförs vattnet till byns trädgårdar, vilket skapar ett slutet system där näringsämnen återanvänds i stället för att gå förlorade i avloppssystemet. Mitt i byn finns också en stor damm med växter som livsmiljö för groddjur och vattenlevande organismer. Men dammen har också fler funktioner, den fungerar även som en gigantisk brandpost samt är ekobyns egen badsjö!

Skyddet av biologisk mångfald är en central del av ekobyns vision, och de arbetar aktivt för att bevara och stärka ekosystemen i sitt område. Totalt sätt har ekobyn 100 hektar mark varav 80% består av skog. Övrig mark fördelas mellan bostäder, odlingar och betesmark. Skogsbruket bedrivs utan kalavverkning och arbetshästar används för att undvika markpackning och för bevara den biologiska mångfalden i skogen. Tidigare var deras skog en monokultur granskog. Men genom att avverka enskilda träd återplantera lövträd håller skogen sakta men säkert på att förvandlas till en blandskog. De har också ett agroforestry projekt där träd och buskar samplanteras med åkergrödor för att förbättra jordhälsan och skapa naturliga habitat för fåglar och insekter. Förekomsten av fåglar, fladdermöss och ugglor i ekobyn är också högre jämfört med andra byar på landsbygden. Ett litet mer roligt inslag i deras biologiska mångfald är byns tre alpacor som ”klipper gräset” mellan husen. Fördelen med alpackor är att de bajsar på samma ställe så att det är lätt att plocka upp och ta bort samt att alla invånare blir glada och lugna av att se alpackor!

.      .      .     

I Sieben Linden ägs all mark och alla byggnader ägs gemensamt av deras huskooperativ som de boende är delägare i. Det finns alltså inget privat ägande och det går inte att ägna sig åt fastighetsspekulation och man kan inte bygga ett eget singel-familj hus i byn. Vill man bli medlem i ekobyn köper man dels en markandel för ca 120.000 kr samt en husandel för 130.000 kr. Det är en väldigt liten summa för ett högkvalitativt boende på landsbygden. När man flyttar får man tillbaka sin insats och de som inte har råd kan nyttja ”solidaritetsandelar” för att få hjälp med kontant insatsen. Men innan man kan bli medlem och därmed permanent boende måste man börja med att delta i informationshelger och arbetsveckor för att få en inblick i livet i byn. Därefter kan man ansöka om en ettårig prövotid där man bolla sina funderingar med två tilldelade mentorer. Efter prövotiden måste minst 2/3 av ekobyns medlemmar rösta ja för att den nya medlemmen ska antas.

Som boende i Sieben Linden är man själv ansvarig för sin egen ekonomi. Man kan antingen ha ett eget lönearbete utanför byn, bedriva sin verksamhet inom ekobyn eller vara anställd av ekobyn för olika interna arbeten såsom administration, byggnation, trädgårdsodling, skogsbruk eller seminarieverksamhet (mestadels kurser i hållbart byggande som är ekobyns specialitet). Enbart 14% av de vuxna arbetar utan för Sieben Linden och man försöker aktivt jobba med att skapa ett kretslopp för pengarna att stanna kvar in ekobyn för att stärka deras lokala ekonomi. Ekonomiskt har Sieben Linden också påverkats negativt av pandemin, då seminarieverksamheten som är en viktig inkomstkälla minskade drastiskt.

Alla vuxna i byn måste bidra med ”community hours”, vilket innebär att varje vuxen förväntas arbeta ett antal timmar per vecka i olika uppgifter för byns bästa. Det kan vara allt från matlagning och städning till trädgårdsarbete, reparationer eller organisering av evenemang. Alla vuxna som bor i byn betalar varje månad 1500kr för mat och boende i någon av de stora halmbalshusen.

Barn och familjer är en viktig del av gemenskapen i Sieben Linden, där det idag bor omkring 45 barn och ungdomar. Många ekobyar som har funnits i flera decennier kan drabbas av att byns befolkning åldras och det inte flyttar in familjer med barn. Detta problem har man inte på Siben Linden. Kanske lockas föräldrarna av möjligheten att sina barn växer upp i en naturnära miljö med frihet att utforska skogar, trädgårdar och odlingsmarker. För de yngsta finns en skogslekplats och en egen skogsförskola, där barnen tillbringar större delen av dagen utomhus och lär sig genom lek och utforskande. Förskolan är inte bara öppen för ekobyns barn utan lockar även familjer från omgivande samhällen, på så vis får även ekobyn en ekonomisk intäkt. Ekobyn står också för alla barns matkostnader fram tills de fyller 18 år.

En viktig del av en ekobys sammanhållning är de sociala och kulturella traditioner som de själva skapar. I Sieben Linden arrangeras regelbundna gemensamma aktiviteter såsom fester, ceremonier och workshops, de firar även klassiska högtider som såsom skördefest, påsk och jul. En ceremoni som jag själv fick uppleva var tacksamhets ceremonin inför den gemensamma middagen varje kväll. Alla samlas då i köket hållandes varandra i händerna i en stor ring runt buffébordet. Sedan tar man en tyst tacksamhetsminut innan kockarna presenterar maten och man kan ta för sig. När det föds ett nytt barn I ekobyn samlas alla bybor och sjunger i en stor cirkel inför för det nyfödda barnet och föräldrarna. För nya medlemmar anordnar man en fest där de får introducera sig för ekobyn och berätta vad de önskar att få ut av sitt boende i byn.

Det är en stor skillnad mellan en ekoby där alla byns invånare äger marken och byggnaderna tillsammans jämfört med en vanlig by på landet med individuellt ägande. Det gemensamma förvaltandet medför att de måste ha sociala och legala strukturer för att hantera förvaltningen samt verktyg att hantera konflikter och motstridande åsikter. Den metod för beslutsfattande man använder sig av är en blandning mellan konsensus och representativa grupper. Sju tematiska råd, som väljs årligen, hanterar frågor som byggnation, ekonomi och matförsörjning. Dessa råd har mandat att fatta beslut inom sina ansvarsområden, men större frågor som påverkar hela byn måste lyftas till folkförsamlingsmöterna var 6:e vecka där alla i byn är inbjudna att delta. Man försöker alltid eftersträva en bra balans mellan demokratiskt deltagande med effektivt beslutsfattande.

För att underlätta beslutsprocessen används en fyrgradig konsensusmetod där medlemmarna kan rösta ”Ja”, ”Ja, men jag har invävningar som jag vill reda ut”, ”Jag har ingen åsikt, eller jag ska inte stå i vägen för ert förslag”, eller ”Nej – dvs veto”. För att ett förslag ska gå igenom måste också 75% av rösterna vara ett Ja (med eller utan invändningar). Om någon lägger ett veto läggs förslaget på is i 4 veckor sedan är den som blockerar förslaget ansvarig att arrangera ett möte med dem som lade fram förslaget för att se om de kan hitta en kompromiss och ändå gå vidare på något sätt. De är på väg mot den sociokratiska beslutsprocessen men är inte riktigt där ännu.

Men möten i ekoby handlar inte bara om beslutsfattande. Minst lika viktigt är sociala träffar som har som syfte att stärka gemenskapen och de känslomässiga banden mellan invånarna. Därför har de tre större flerdags träffar varje år där alla deltar. Syftet med dagarna – där inga beslut fattas – är att identifiera byns viktigaste frågeställningar, diskutera dem, samt synliggöra olika perspektiv. Under dagarna använder man olika del tekniker så som aktivt lyssnade, sharing, mindfullness övningar, fishbowl, open space och meditation för att få deltagarna att öppna upp sig på olika sätt.

Men trots att ekobyn har strukturer för att skapa en djupare sammanhållning mellan invånarna är det en hel del som jag träffar som säger att det inte är tillräckligt. Vissa efterlyser mer ”hjärta” och mindre ”hjärna” på deras möten eftersom hjärtat är en förutsättning för engagemang i byns olika frågor. För när man har för lite ”connection” med de andra vågar man exempelvis inte vara sårbar inför en stor grupp på deras möten, och sårbarheten och ärligheten är nödvändiga för att man ska våga säga det viktigaste man tänker på. Ett annat exempel på hjärta vs hjärna var när de senaste halmbalshusen byggdes. Då installerades inga eldstäder i husen eftersom de redan var så energieffektiva. Men för de boende handlade inte eldstäder om miljöaspekter utan eldstäderna hade en social funktion där man kunde hänga med sina grannar framför en eld. Nu fick de sociala värdena stryka på foten för de miljömässiga och ekonomiska aspekterna.

En utmaning i ekobyar kan vara balansen mellan gemenskap och individuell frihet och redan från början visste man att det skulle bli svårt med den sociala sammanhållningen och bevara de gemensamma värderingarna när antalet invånare skulle öka. Därför introducerade man konceptet “grannskaper” där man inom och mellan närliggande hus försöker skapa mini gemenskaper inom byn. Det kan exempelvis handla om att de boende har barn i samma ålder, att alla vill vara veganer, eller att min leva miljövänligt på ett ännu mera radikalt sätt.

Med ett stort antal möten, arbetsgrupper och gemensamma beslut kan det sociala engagemanget upplevas som krävande, och många upplever att byn blivit mer regelstyrd och administrativ än spontant gemenskapsdriven. ”Det var lite roligare förr i tiden då allt inte bara handlade om att planera det gemensamma arbetet. Men vi är också tyskar och det finns alltid sallad i jordkällaren” brukar vissa av de jag intervjuar tillägga ett leende på läpparna.