Krönika av Lovisa Bergström

Citatet kommer från norska ungdomsserien SKAM som var populär i mitten av 10-talet och orden blev närmast bevingade, åtminstone i min umgängeskrets. Kanske för att de rörde vid någonting vi inte själva kunde sätta ord på?

I en era av olika trenddieter och tabun gällande mat, där mängder av folk plötsligt hade blivit spontant och inbillat glutenintoleranta, så stod potatisen för något ursprungligt; något självklart. Potatis utgör mat i dess mest grundläggande och krångelfria form. Kroppen behöver mat. Kroppen kräver potät!

Det är något rebelliskt över potatisen. Punkigt, nästan. Den gör inte mycket väsen av sig, men utgör ändå basen i många dieter just genom sin anspråkslöshet, mångsidighet och kravlösa natur. Den står troget emot trender genom att år ut och år in bara finnas där, i sin närande, trygga rundhet. Något slags modersfigur; en jordig Venus från Willendorf.

Mitt förhållande till potatis har förändrats under åren. Fördjupats och uppvärderats. Som barn åt jag sällan potatis hemma, vi var mer av en ris- och pastafamilj. I de fall potatis serverades så var det antingen till jul, midsommar, eller i friterad form som chips eller pommes frites. När man besökte de äldre generationerna däremot, framförallt mormor och morfar, så serverades det så gott som alltid potatis, prydligt skalad och kokt. Potatis som sådan hade lite av en tråkstämpel, det var nästan töntigt att tycka om den.

Potatisen var också en del av min mycket beskedliga tonårsrevolt. Av någon anledning så skulle man under högstadiet tycka att skolmaten var äcklig, vare sig den var det eller inte. Istället för att äta de kommunala alternativen såsom kebabjärpar med vit sås och ris, skeppartorsk eller pasta med skinksås, så gick mina vänner och jag följaktligen till idrottshallens café som låg jämte matsalen. Där köpte vi varsin stripstallrik med grillkrydda och ketchup. Dessa luncher lämnade förstås en del att önska vad gäller näringsvärde, men det blev folk av oss också i slutändan. Potatisen fanns där som ett inslag i vår önskan om större självständighet – att själva bestämma över vad vi skulle äta. Den platsen innehar den fortfarande i mitt liv, såhär tjugo år senare, men resan dit har varit lång och lärorik.

Min första potatis satte jag som tjugoåring, när jag bodde i ett studentkollektiv i en stor lägenhet. Okunnighet har aldrig varit något som har stoppat mig från att prova saker, men kanske borde min rumskompis och jag ha insett när vi planterade smultron och stoppade ned potatisar i en stor hink på vår balkong att det finns vissa saker som växter behöver för att kunna utvecklas. Balkongen låg under tak i ett nordostligt hörn av gården och nåddes varken av solens strålar eller regnets droppar, och ingen av oss kom ihåg att vattna de stackars knölarna. Som man lätt kan lista ut så blev det ingen potatisskörd det året.

Nästa försök gjordes i en hink på en annan balkong sex år senare, med samma usla resultat. Här fick de förvisso all sol de behövde, men stektes så hårt att ingen vattning hjälpte för att hålla jämna steg med avdunstningen. Men skam den som ger sig!

Första gången jag fick stoppa en egenodlad potatis i munnen måste ha varit ungefär samtidigt som SKAM-citatet cirkulerade som bäst. Min sambo och jag hade flyttat till en lägenhet i markplan med en uteplats där jag ställt upp några pallkragar. I dessa pallkragar petade jag ned några groddiga matpotatisar som jag hade fått av en granne. Det måste vara något med mitt utseende som gör att jag ser hungrig ut, för det händer ganska ofta att folk ger mig mat som de själva inte tänkt äta upp. Eftersom jag varken är speciellt kräsen eller förtjust i konceptet matsvinn så tackar jag gladeligen och tar emot.

Hursomhelst: den där första tuggan potatis var en uppenbarelse. Aldrig hade jag anat att potatis kunde vara så gott!? Detta var något helt annat än de där klumparna av obestämd sort märkta ”mjölig” som man med en skopa gröper fram i stora bingar på mataffären. Den var gul, smörig och mjäll, och den innehöll en hel symfoni av smaker. Jag kände mig förd bakom ljuset. Om potatis kunde vara såhär gott, vad mer hade jag missat?

Odlandet fortsatte med allt högre intensitet. Jag hade fortfarande inte den blekaste aning om vad jag höll på med, men det hindrade mig inte den här gången heller. Jag testade mig fram och följde olika odlares sociala kanaler. För varje år kom det lite mer potatis ur de där pallkragarna, och det räckte både för oss och till att dela med sig till grannarna på gården. Överskottet gjorde att jag plötsligt behövde lära mig hur man lagrar potatis. I grovsoprummet hittade jag en frigolitlåda med lock som jag ställde på balkongen och fyllde med de dyrbara rotknölarna. Nyfiket öppnade jag lådan mitt i vintern, bara för att finna – en osmaklig sörja. Potatisarna måste ha frusit och tinat om vartannat, och liknade nu ett litet kärr. Vilken oerhörd nesa att ens ansträngningar i odlandet skulle gå om intet bara på grund av dålig förvaring! Nästa år täckte jag frigolitlådan med två lager filtar och lyckades på detta sätt hjälpligt förvara både potatisar och äpplen.

2019 fick vi tag i en kolonilott och satte riktig, köpt sättpotatis för första gången, denna gång på friland. Det nya formatet innebar än fler lärdomar, bland annat att det faktiskt finns något sådant som för mycket av det goda. Kolonilotten hade legat i träda några år innan vi tog över den, och nya bäddar var tvungna att anläggas på nytt, efter att ett hav av ogräs hade rensats bort. Till bäddarna körde jag skottkärra efter skottkärra av det hästgödsel som koloniföreningen tillhandahöll kostnadsfritt i samarbete med ett lokalt stall. Kålen i bädden bredvid växte som besatt, och potatislandet var täckt av frodigt prunkande blast med lila blommor. Om de är såhär frodiga ovan jord, så kan man ju bara föreställa sig hur det måste se ut under jord, tänkte jag och drömde om höstens skörd. Döm då av förvåningen när jag satte grepen i marken för att ta upp – nästan ingenting. Inte visste jag då att för riklig kvävegödsling kan leda till att blasten skjuter iväg på bekostnad av knölarna. Mycket ska man lära sig här i världen, tur att potatisen är en tålmodig läromästare…

Året efter var denna dyrköpta lärdom dragen och jag drog upp fåror med den till kolonilotten tillhörande, hemsvetsade årdern med allt större beslutsamhet och känsla av allvar. Pandemin hade slagit sina klor om världen och det talades om att det kunde medföra störningar i matproduktionen, eftersom lantbrukare hade svårt att få tag i personal till vårbruket tack vare de stängda gränserna. Om inget sätts kan inget skördas. Effekterna skulle inte bli tydliga förrän till hösten och jag ville inte chansa, så jag grävde ännu ett land och satte så mycket potatis jag bara kunde. Instinktivt kändes det som det rätta att göra i en osäker situation. Om det nu skulle komma att bli matbrist så vill jag känna att jag har gjort vad jag kan, då duger det inte att vänta och se. Det duger inte heller med några enstaka gröna blad odlade under lila växtbelysning, även om något förstås är bättre än inget. Hårda tider kräver pålitliga trotjänare. De kräver potät.

Inte heller dessa satta potatisar fick jag skörda. Vi hade efter många års letande äntligen köpt ett hus på landet och fått tillträde till det, och kolonilotten med skörd och allt såldes vidare till ett annat par. I den nya trädgården var potatisen bland det första som kom i jorden. Sexton radmeter med Connect och någon delikatessort jag glömt namnet på. Skörden blev god och förvarades i ännu något vi behövde lära oss mer om: jordkällaren. Delar av skörden förvarades också i en träkista i husets källare, men där var det för varmt och torrt, så de sköt snart groddar och började se allmänt tråkiga ut. Potatisarna i jordkällaren var däremot lika fina dagen de åts som när de lades in där. En så briljant uppfinning i all sin enkelhet!

Nu kunde vi äntligen förvara stora mängder skörd, alltså kunde vi också odla stora mängder mat! Under åren som odlare och lägenhetsboende hade detta alltid varit den trånga flaskhalsen, eftersom det sällan finns möjlighet till vettig förvaring av mat i större mängder i flerfamiljshus. De flesta kallskafferier har renoverats bort, och i de fall det fortfarande finns matkällare i källarutrymmet så är detta numer oftast centraluppvärmt och därmed odugligt för ändamålet. Lustigt, det är nästan som att systemet VILL att vi inte ska kunna klara oss själva, utan vara fullständigt beroende av att köpa dess varor och tjänster för vår grundläggande överlevnad…

Hotet mot livsmedelsförsörjningen genom inskränkningarna av den fria rörligheten under pandemins första år har fått sällskap av fler utav apokalypsens ryttare, med risk för att låta något melodramatisk. Leveranskedjorna mår inte bra, bränslepriserna rusar i höjden och dyr naturgas samt strypta exporter har medfört att gödsel blivit en bristvara. Vad detta kommer att få för effekter på höstens skörd samt på längre sikt kan vi bara föreställa oss.

Den andra våren i huset grävde vi därför ett större potatisland. Det invaderades snabbt av både kvickrot, snårvinda och mördarsniglar som muntert knaprade på blasten, men potatisarna blev fina och vi slapp knäpparlarver, trots det nygrävda landet rätt i gräsmattan. Vi fick ihop 96 kg, vilket kan låta mycket men går åt fort om nöden skulle kräva det. Än är dock jordkällaren välfylld och perfekt tempererad. Till kommande säsong hoppas jag att vi kan bräcka det resultatet. Kanske är det lättare att få en god skör

d andra året i ett land, vad vet jag? Jorden är uppluckrad och lagom gödslad, och jag ska göra mitt bästa för att hålla ogräs och odjur i schack. Efter det ska potatisen få rotera i något slags växtföljd, jag måste bara prova en gång till först! På instagram får jag ett tips i inkorgen om hur man kan få utsädet att räcka längre genom att skära det i små bitar, med inspiration från hungersåren under första världskriget då alla satte potatis utom de tråkiga.

Potatisen finns fortfarande där som ett centralt inslag i vår önskan om större självständighet – att själva bestämma vad vi ska äta, men numer snarare som en försäkring. Vad än framtiden för med sig så förs

öker vi försäkra oss om att vi får äta, det är potatisens främsta uppgift. Som en del av min frigörelse från systemet uppfyller den fortsatt troget sina plikter, vare sig jag är 15 eller 35.

Som tjugoåring satte jag min första potatis. Än har jag mycket att lära. Vem vet när jag sätter min sista…?

Krönika av Lovisa Bergström.
Lovisa är omställare i Östergötland som driver instagramkontot @rimliglevnadsstandard.

. . .