Krönika av Pia Skoglund, ekofilosof.
När jag fick uppdraget att skriva en krönika på temat positiva visioner var min första impuls att svara nej. Hela begreppet skrämmer mig. Så mycket har gått åt skogen på grund av någons ”positiva visioner”. Så många människor har under historiens lopp fått lida för att någon haft tillräckligt med makt för att genomföra sina alldeles egna eller sin kulturs ”positiva visioner”. Kolonialismens lidande är sprunget ur en positivt formulerad vision om de vitas, rikas och kristnas överlägsenhet och rätt att förse sig med andras plats, tid och liv. Dagens konkreta förtryck av både människor och natur har sina rötter i en positiv vision om möjligheten och fördelarna med att mäta, förutsäga, kontrollera och målstyra både människor och natur. De goda effekterna framstod länge som självklara ur ett positivistiskt utvecklingsperspektiv.
Men att det inte var hela sanningen blev en dyrköpt erfarenhet som vi nu måste trassla oss ur. Nu med ny insikt om att varken människor eller natur är mekaniska, systemiska, produktionsenheter som kan underkastas enkla mätbara principer. Den insikten har inte gestaltats i mänsklig praktik på lång tid, åtminstone inte i vår del av världen, i vår kultur. Vi har kanske till och med svårt att finna språk för hur det skulle kunna vara. I det tomrummet riskerar vi att bara ha ord för förtvivlan, vanmakt och i bästa fall motstånd.
Jag tror att de första suffragetternas och sedemera Gandhis tanke om att söka sig till och stanna i konfliktens kärna är relevant. Där finns öppningar och stigar som kan leda ut ur dilemmat. Men i utforskandet av de nya stigarna tror jag det är problematiskt att alltför snabbt formulera positiva visioner som gärna snart blir till konkreta specificerade tvingande kriterier på hur framtiden ska gestaltas. Risken är stor att vi hamnar i olika aspekter av mer av samma eller bara vänder på myntet. Istället borde vi kanske minska hastigheten men öka intensiteten, ge oss tid att granska och vara nära konflikten samtidigt som vi avvecklar och förändrar och anpassar oss till en verklighet som inte fungerar enligt den gamla kartan. Vi måste snarare röja många, både nya och gamla, stigar än bygga nya snabba järnvägar in i framtiden.
Så viktigare än vilka positiva visioner som skall visa vägen till målet är kanske: Vilka värden, vilken kompass, skulle kunna användas för att ta sig in i konfliktens kärna och finna vägar ut ur den?
För mig gäller detta: Det centrala värdet handlar om jordens framtid och människans värdighet. Det betyder att en är absolut tvungen att kasta dikotomin människa – natur överbord. Människan är en del av evolutionen och har därmed sin självklara, om än inte för evigt givna, plats där tillsammans med allt annat levande Det betyder att mänskliga värden som mening, anständighet, delaktighet, trygghet, frihet osv ständigt måste hållas i åtanke, värnas men också tåla granskning och nyskapande. Det betyder också att solidaritet och inbördes hjälp framstår som centrala värden och en av de kompassriktningarna som bör gälla. Det gäller mellan människor och mellan människor och andra livsformer. Det gäller individuellt och kollektivt.
Det handlar om en grundläggande förståelse för att människors stress, oro, meningslöshet är reala erfarenheter orsakade av samma mekanismer som orsakar klimateländet. Det handlar om insikten att det som stänger in och skadar naturen också stänger in och skadar människor. Våra kroppar, våra tankar och våra känslor är utmärkta mätare på hur det står till med kulturens förmåga att hantera det levande. Varje utmattad undersköterska, varje tonåring som självskadar sig, varje arbetslös man på landsbygden med en ständig klump av oro i magen, varje desperat försök att lindra den individuella vanmakten med överkonsumtion av saker och händelser är ett symptom på en kultur som inte längre förmår hantera det levande på ett värdigt sätt.
Där, i våra trötta och ofta uttråkade kroppar, i de hårt drivna och utmattade plantageskogarna, i de plastfyllda haven gestaltas konflikten om och om igen. Och det är där, i det kulturella eländets gemensamma kärna, som öppningarna bör sökas.
Vi gör alla på olika sätt, prövar olika stigar och det är alldeles bra och helt nödvändigt. Vi kan sannolikt mötas i ett NEJ till något vi känner till och inte vill ha. Men vi ska kanske akta oss för ett alltför storvulet eller detaljerat gemensamt JA till drömmar som ofta så lätt förvandlas till mardrömmar. Det räcker kanske med ett hanterbart ja till uppmärksamt och trevande röjande av ringlande stigar genom okända marker? Det kanske går alldeles utmärkt om vi nöjer oss med jordens framtid och människans värdighet? Och tar det på fullaste allvar.
