Av Pella Thiel

Jag har under året deltagit i EU-projektet ARTS: Accelerating and Rescaling Transitions to Sustainability som representant för Omställning Värmdö. Projektet omfattar 5 städer i Europa, Stockholm leds det från Stockholm Resilience Centre. Syftet är att undersöka vilken roll och påverkan olika ”omställningsinitiativ” (annan betydelse än omställningsrörelsen ger ordet) har i respektive stad och och vilka förutsättningar som skulle kunna accelerera förändring mot ett hållbart låg-kol-samhälle. Projektet har involverat aktörer från många olika sektorer – näringsliv, myndigheter och civilsamhälle.

En fin bild från ARTS.

I veckan hölls ett möte för att identifiera

– förutsättningarna för att skynda på omställningen i regionen
– vilka de viktigaste barriärerna är
– vilka de viktigaste strategierna framåt är

Projektet sysslar alltså med acceleration. Det är ju en intressant inramning. Vi fick se en graf som illustrerade acceleration, den såg ut ungefär såhär:

Den illustrerade behovet av att skynda på lösningar för ett hållbart låg-kol-samhälle. Men vi känner ju igen S-grafen, eller hur. Den används ofta för att visa vår civilisations utveckling efter andra världskriget, av befolkning, ekonomi, energianvändning, utsläpp, McDonaldsrestauranger eller nästan vad som helst. Vår tid på Jorden har kallats The Great Acceleration.

Den största barriären för omställning, som jag ser det, är att vi fortfarande tror att vårt samhälle befinner sig i en accelerationsfas. Eller knappt det ens: vi utgår ifrån att acceleration är normaltillståndet. Hela vårt samhälle bygger på den föreställningen, eller berättelsen (som innehåller en massa andra föreställningar också förstås). Så länge det är så kommer vi att vidta åtgärder – i form av investeringar, samhällsbyggnad, utbildning, etc etc – som fungerar i en accelerationsfas. Men vi har lämnat accelerationsfasen och befinner oss nu i en terräng utan karta; i en platåfas. Då är helt andra åtgärder lämpliga.

1. Accelerationsfas 2. Platåfas

En förutsättning för omställning verkar vara att hitta ett annat förhållningssätt än acceleration, en annan mening i den mänskliga civilisationen, en annan berättelse om utveckling. Det innebär att tappa fotfästet en smula. Sånt är ju alltid läskigt.

Acceleration är alltså kanske inte det bästa uttrycket för behovet av omställning, men faktum är att idéer också följer en S-kurva. En rapport från den tyska regeringens råd för klimatfrågor beskriver hur stora förändringar skett tidigare i historien; som förbudet mot slaveri eller spridningen av internet. Enskilda aktörer och förändringsagenter spelar ofta mycket stor roll. Dessa befinner sig på marginalen, långt utanför den samhälleliga agendan. Det är därifrån de transformerande idéerna kommer, för att senare plockas upp av fler och fler.

Med på detta möte var bara personer från civilsamhället eller sociala företag. Dvs folk som inte har lön för att gå på möten. Folk som inte har tillgång till layoutare utan ritar grafer med krita. Folk utan större makt, eller position. En av de viktigaste strategierna framåt verkar vara att stödja sådana människor och deras verksamheter, samt skapa arenor och mötesplatser där deras idéer kan möta den gamla berättelsen. Inte bara för att de (både människorna och idéerna) i sig är viktiga, utan för att de förmår hjälpa samhället att tappa tron på en gammal berättelse och hitta en ny. Vilket från ett systemperspektiv kanske är det viktigaste vi kan göra. Det spelar ingen roll hur många stadsodlingar eller solceller vi sätter upp om vi fortfarande tänker att utveckling är lika med mer, snabbare och större kontroll över naturen.

Stephen Hinton har skrivit en hel rad förslag på åtgärder till ARTS, bland annat om behovet av nya organisationsformer och skillnaden mellan att tänka resiliens och hållbarhet.

Har du också idéer och förslag, som svar på frågorna ovan? Hör gärna av dig till ARTS projektledare Sara Borgström!