Vad jag gör, det du gör, allt han, hon och hen gör är oväsentligt. Likt en fjärt i rymden är det.
Stig Dagerman skrev en gång:
”Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra; en annan människa väl.
Detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre, betyder en broder mer.”
En potatis är ingenting. Alla samlade potäter är allting.
Tänk er vårt samhälle som ett flygplan. Fantastiskt effektivt när det fungerar, och samtidigt ytterst känsligt för störningar och missgrepp. Och helt beroende av energi för att hålla sig i luften. Detta tänkta samhälls-flygplan lider sedan länge av brist på underhåll och skötsel och är bemannat med dysfunktionella piloter. Energin finns tills vidare i tillräcklig mängd. Hur länge till finns det olika uppfattningar om. Hur som helst är det kanske inte helt otroligt att det förr eller senare störtar. Om av ickefungerande funktioner i brist på underhåll, beroende på inkompetenta piloter eller orsakat av soppatorsk spelar mindre roll.
Är vår uppgift att göra kraschlandningen så mjuk som möjligt? Är det vår potatis som är fallskärmen som måste finnas på plats, den dag den verkligen behövs?
Det vet vi inte. Men så länge vi sköter våra jordäpplen kan vi vara förvissade om att stjärnorna ler mot oss. Och att vi ständigt får nya systrar och bröder.
Alla vi levande varelser sätter våra ekologiska avtryck på de ekosystem vi ingår i, är beroende av och som håller oss vid liv. Om vi märker det för att vi sätter våra spår i vår nära omgivning, eller om vi sätter våra avtryck på andra sidan planeten och därför inte ser dem, är avgörande för vår förståelse för vilken påverkan dessa våra spår gör. Man talar om ekosystemens ”carrying capacity” dvs vilken påverkan ekosystemen klarar att bära utan att utarmas. Jag tror att vi också behöver tala om ekosystemens (människan inkluderad) ”caring capacity”. Alltså om hur vi människor och ekosystemen vårdar varandra i en ömsesidig symbios. Hur dessa våra avtryck också kan vara berikande för ekosystemen vi är delar av.
Precis som humlorna, svamparna, lejonen och gasellerna kan frigöra kapaciteten i ekosystemen, kan vi människor förstås också göra det. Om vi vill och törs. Och samtidigt, som sagt var, erbjuda en landningsplats den dag den kommer att behövas.
Olle Göransson
Bild: Marica Möller
