Text och bild: Germund Sellgren
Två mil norr om Ludvika, mellan sjöarna Bysjön och Björken, ligger det lilla samhället Grangärde. Jag färdas längs Gamla vägen en gnistrande vacker vårdag. Himlen är klarblå och solen värmer gott vilket får lönnarnas blommor att slå ut i gulgrönt. Vid Gästis ser jag en röd hink fylld med jord och med en skylt nerstoppad som ett utropstecken. Jag läser: ”Potatisuppropet, vi sätter potatis klockan 13. Du är välkommen!”
Det visar sig att några engagerade människor har inspirerats av det nationella så kallade Potatisuppropet som vill sätta fokus på den lokala självförsörjningen. Jag, som för länge sedan, i barndomen höll fingrarna jordiga, bestämmer mig för att delta.
Anna är dagens ”chef” och visar åkern som kyrkan upplåter för potatisodlingen. Där har Pelle markerat 20 kvadratmeter stora rutor, i vilken en ensilagebale ska placeras, öppnas och fördelas.
Vi åker iväg med tre bilar med släp till en närbelägen vall där vi ska hämta de vita plastbollarna. Pelle rattar vant sin traktor och placerar varsamt dinosaurieäggen på släpen. Tungt lägger de sig på plats och vi kör i triumf tillbaka en kilometer till den blivande potatisåkern, där vi rullar ut äggen på sina platser i rutnätet. Det ser lite ut som om vi spelar luffarschack i jätteformat på en åker.
Anna skär med en kniv upp plasten på balarna och vi andra krafsar med grepar fram det ganska torra och dammiga ensilaget/höet och fördelar det i respektive ruta med cirka tre decimeters tjocklek. Det är ett tungt och segt arbete, men snart väntar fika. När jag sitter där tillsammans med Anna, Evelina, Pelle, Lisa, Thomas, barnen Rickard och Sebastian, Eva-Karin och Carin känns det som barndomens fikastund då bondmoran kom ut på åkern med kaffekorgen …
Anna och Pelle berättade mer om Potatisuppropet:
– Coronakrisen har satt fingret på vår bristande självförsörjning av mat, medicin, drivmedel och annat livsviktigt för att hålla samhället igång när länderna har stängt sina gränser. Vi måste ta egna , lokala initiativ. Varför då inte börja med potatis som är ett baslivsmedel.
På potatisuppropet.se läser jag sen vidare: ”Den 11 april 1917, under hungersnöd och världskrig, marscherade sågverkskvinnor från Sandarne in till den statliga brödbyrån i Söderhamn för att protestera mot ransoneringen av bröd. Det var startskottet för landsomfattande hungerdemonstrationer, framförallt drivna av kvinnor.”
Potatisuppropet 2020 började i Söderhamn och sprids nu, drygt 100 år senare, över hela landet till exempel i Molkom, Värmdö, Borås och nu Grangärde.
När vilan var över var det dags för potatisen. Pelle kom med två säckar från Tallmo handelsträdgård och vi stoppade ivrigt ner ”pärörna” under ett täcke av ensilage.
Anna berättar att potatisåkern är ett första steg mot ett kommande andelsjordbruk på en mark som kyrkan upplåter. Täckodling med ensilage är ett bra sätt att få bort ogräs, öka mikrolivet och nerbrytningen.
– Att täckodla håller kvickroten borta och håller även kvar fuktigheten i jorden, säger Evelina.
Nu är det bara att se tiden an. Kommer potatis trilla ner från kvällens stjärnor, som Dan Andersson, bördig från grangärdebygden, diktade? Det vi enas om, innan potatisgänget i Grangärde skiljs åt är att i höst blir det skörd och därefter potatisfest. Att tillsammans skapa en potatisodling som sätter fokus på lokal matförsörjning och som är en del av en nationell, folklig omställningsrörelse, är en berikande och hjärtevärmande erfarenhet.
”Säg, broder, minns du, när potatistunnan
stod rund och pösig i källaren?
I kalla vintern du ej behövde
på rötter gnaga – men snälla vän!
Lyft upp din hjässa, var icke vreder,
vi vilja hoppfullt mot himlen se!
Kanske potatis kan trilla neder
från kvällens stjärnor, som mot dig le.”
Dan Andersson
