Text av Pella Thiel, omställare och ekolog.
”The idea that there might be limits to growth is for many people impossible to imagine. Limits are politically unmentionable and economically unthinkable. The culture tends to deny the possibility of limits by placing a profound faith in the powers of technology, the workings of a free market, and the growth of the economy as the solution to all problems, even the problems created by growth.”
– Donella Meadows, Limits to growth, the 30 year update
Jag befann mig mittemot kyrkoherden i Värmdö församling, på andra sidan skrivbordet i hans fina lilla kontor med utsikt över Torsbyfjärden. ”Det går inte att fortsätta på det här sättet” sa jag. ”Vi måste göra något. Nu”. Han nickade deltagande och såg bekymrad ut. Det här var 2010 eller så och jag undrar fortfarande hur jag hamnade där. Var det titeln, kyrkoherde? Trodde jag att han skulle kunna valla sin flock i en hälsosam riktning? Sen den tidiga, desperata kontakten har jag fortsatt att upprepa samma budskap. Till politiker, i Framtidsveckor, på konferenser, i debattartiklar, studiehandledningar, överallt där jag kunnat.
Den som ser den avgrundsdjupa omöjligheten i det samhälle vi tillsammans upprätthåller, och som dessutom tar på sig att försöka göra något åt det, känner sig lätt som Kassandra; den grekiska prinsessa som Apollon kärade ner sig i och gav gåvan att se framtiden. När hon inte besvarade hans kärlek lade han en förbannelse över henne, så att ingen skulle tro på hennes förutsägelser. Det spelade ingen som helst roll hur många gånger hon sa att Troja skulle gå under – ingen lyssnade. Nu behöver väl inte omställare vara några siare precis; det räcker med att lägga ihop, inte bara ett och ett, utan ett med två och tre och fem. Den ekologiska krisen med klimatförändringar och systematisk artutrotning. En världsekonomi som till >80 % är beroende av fossil energi, och som samvarierar med energikonsumtionen med kuslig precision. Ett ekonomiskt system som är beroende av tillväxt och där skulder systematiskt växer snabbare än BNP. Befolkningar som till största delen bor i städer, varje dag helt beroende av att livsmedel från hela världen anländer just-in-time.
Från Gail Tverberg, https://ourfiniteworld.com
Notera var skuldkurvan lämnar BNP-kurvan. Från Gail Tverberg, https://ourfiniteworld.com.
Det finns inget sätt som det kan fortsätta. Tillväxten är beroende av resursflöden, som det kallas. Alltså sådant som kommer från Jorden. När man använder mer än Jorden producerar, då befinner man sig i det ekologer kallar overshoot (jag vet inget svenskt uttryck). Det har vi gjort sedan 70-talet. En som säkert kände sig som Kassandra var William Catton, som 1980 skrev boken Overshoot. Vi måste lära oss att personligen relatera till vad som kan kallas ’livets ekologiska fakta.’ Vi måste se att dessa fakta har en inverkan på våra liv som är mycket viktigare och mer permanent än de händelser som hamnar i rubrikerna, skrev han.
Så när rubrikerna hojtar Corona! så är det inte det viktiga. Det viktiga är att förr eller senare leder overshoot till kollaps, och vi har levt på övertid länge – minsta störning kan få allt att falla. Det finns inget du eller jag eller någon annan kan göra för att undvika detta. Det här betyder inte att jag underskattar vilket lidande en kollaps innebär. Det samhällsystem vi lever i vet endast hur man växer; det växer tills det inte kan växa mer. Samtidigt kan vi inte lämna det. Det måste lämna oss. Är det vad coronan hjälper oss med? Kanske är coronan den svarta svan som katalyserar kollapsen. Som den signal som får fjärilslarven – detta matsmältningssystem på larvfötter – att upphöra med sitt hejdlösa ätande och dra sig tillbaka i en kokong.
Nu drar vi oss in i våra kokonger. Som om Moder Jord sa åt oss: Gå in på ditt rum och tänk över vad du har gjort! Och lustigt nog så verkar det som att världen vidgas där. Som att sprickor öppnas, där en ny längtan kommer in och tar sig uttryck. När vi sätter upp lappar i trappuppgångar med erbjudanden om hjälp till grannar. Delar våra bästa tips för distansmöten. Tar oss ut i skogen med barnen. Förtjusas över hur italienarna sjunger tillsammans från balkongerna. Förundras över hur naturen snabbt kommer tillbaka när människorna lämnar plats (även om just nyheterna om delfiner och svanar i Venedig var lite väl hoppfulla, så var kanske den stora nyheten hur glada väldigt många människor blev över möjligheten?). Kanske är det i våra kokonger som vi kan börja relatera till ’livets ekologiska fakta’? Kanske får vi nu lite andrum att reflektera över vad som verkligen betyder något? Kanske kan röster som tidigare inte kunde höras plötsligt blir lyssnade till nu.
Kan vi skapa en mer hälsosam respons än att få ”igång hjulen igen”? I en tid där vi tanklöst byter regnskogar mot billig mat, rent vatten mot digitalisering, är pandemin möjligen det bästa som kunde hända. För tio år sedan var det svårt för kyrkoherden, även om han hade velat, att göra något drastiskt annorlunda. Men situationen är en helt annan nu. Det finns inget normalt att gå tillbaka till.
Det här betyder fortfarande inte att jag underskattar vilket lidande en kollaps innebär.
För omöjligheten att hejda vårt samhällsystems sammanbrott betyder ju inte att vi bör vara overksamma – tvärtom. Precis som i kokongen så innebär döden för ett system födelsen av ett annat. Det är inte en utveckling som sker där i kokongen. Det är inte så att det växer ut ben och vecklas ut vingar på larven. Det är en transformation. Det som en gång var en larv återföds som en helt annan livsform, utan likheter med den förra.
Den har ett helt annat varande i världen.
Drömmen om fjärilen fanns även hos larven. Och ska vi kunna skapa något nytt tillsammans så behöver vi väva våra drömmar om ett vackrare samhälle tillsammans. Många omställare har övat länge. Det gör att vi har lättare att se bortom rubrikerna.
Vad blir möjligt nu?
