BLOGG

Artiklar

En flod flyter sakta fram och lever som människan

Krönika av Ingrid Johannesson, Ett år i omställning

En reflektion från kursen Ett år i omställning. Just idag är det Göta älv jag åker förbi, på grund av mörkret syns den inte. Men sången om floden ringer i mina öron efter vår alldeles speciella tid tillsammans under fem dagar. Att komma hem till vardagen igen efter detta är som att kliva ur duschen utan att ha en handduk. En av kollegorna sa: välkommen till verkligheten! Lite förvirrande, vilken verklighet är verkligast, den vanliga vardagen ”business as usual”, eller omställningstrampolinen och det som väntar därefter? Det är för mörkt för att se floden på väg hem från jobbet, men det är inte för mörkt för att komma ihåg våra fem dagar. Vi har börjat skapa ett gemensamt rum, vi i ”Ett år i omställning 2019-2020”, där en egen anda råder, av grundläggande värme och djupgående intentioner, för att hitta den sorts liv vi önskar. Alla har inte exakt samma vision, men något fundamentalt delar vi. Vi läser och lyssnar, pratar och reflekterar, tränar vår förmåga till närvaro och tar till oss hur det är fatt med planeten, med oss människor och alla utdöende arter.Vi tar det in i oss och hedrar den smärta som väcks. Sedan lägger vi märke till den levande floden (den vi sjunger om.) Den hjälper oss att förnimma det som skapar hopp.Kontakten med naturen, med alla möjligheter som finns för att leva på andra sätt än konsumtionssamhällets stipulativ, att jobba, köpa, jobba, använda, jobba, sortera, jobba, slänga, jobba, köpa nytt, jobba lite till. Vi finner hopp som en aktiv handling, ett beslut och ett sätt att hantera vardagen.

En flod för vad livet gav, hem till sitt hav

Ingen vet egentligen hur det ska gå med allt. Vi läser och lyssnar på larmrapporter och detär som att sköljas över av en flodvåg, brunaktigt vatten som en vägg av förtvivlan, skam, rädsla, sorg. Vi tumlar runt med skräpet och vanmakten, letar efter kloka sanningar att klamra oss fast vid. Vad är sant? Sanningen är inte entydig, den är komplex. När den ena dimensionen läggs på den andra framträder mönster, med små gluggar av ljus. Det blir intressant och lockande mitt i allt. Tack Eisenstein för alla dina tankar, ord och vetenskapliga termer som är svåra att förstå (och ibland lite irriterande). Vi följer och förstår ditt resonemang om att det är mer än koldioxidutsläpp som påverkar jordens tillstånd. Det är mer än klimatet som utgör planetens nöd. (Climate – a new story, Charles Eisenstein)Den jord vi lever på och är en del av, faktiskt hör ihop med oskiljaktigt, missbrukas, skändas och det är tungt att ta in. Det som är hoppfullt är det finns mycket som var och en av oss kan ta tag i, engagera oss för.Ju fler vi är desto starkare blir effekten. Att göra skapar hopp.

Ge mig styrka, ge mig mod, att värna om denna jord

Den här femdagars träffen ägnade vi första halvan åt Art of Hosting, tillsammans med många likasinnade. De likasinnade utgör en viktig bas. Det blev fruktbara möten, där många givande och fördjupande samtal fick och tog plats. Vi delade skratt, sång, lek, ett knarrande golv i en miljö med en rik historia, och kramarna var många och äkta. En viktig reflektion jag har med mig efter samtalen är att även de som inte delar mina värderingar borde få mitt öra och min uppmärksamhet.Hur ska det annars gå att mötas? Konsten att lyssna ordentligt och sedan bli lyssnad på, för att sedan med närvaro kliva fram och hålla i en övning, är delar av det vi praktiserade med Art of Hosting. Dagarna efter har vi summerat och reflekterat. Vi har fått kunskap om biodynamisk odling av Brigid, tack! Vi har fått lite inblick i skillnaden mellan konventionellt skogsbruk och ekosystembaserat skogsbruk. Tack Mikael för din inspiration! (Konsten att hugga ett träd och ha skogen kvar, Mikael Karlsson)Vi har också klargörande lyckats coacha varandra framåt i våra projekt. Mer har tagit plats, fler har inspirerat. Vi har svetsats samman.

Ge mig styrka ge mig mod och kraft som en flod!

Kanske är den handling som idag skapar mest hopp att sjunga sången om floden och lära sig spela ackorden? Eller att mura en skorsten, odla tillsammans, leda en grupp eller finna sin egen närvaro? Det finns många vägar in till mer meningsfullhet i vardagen.Det har också sjunkit in att det är viktigt att vara fler, att söka upp varandra, be om hjälp eller erbjuda sådan. Vi funderar över hur vi ska bjuda in också de i vår närhet som inte ser och förstår vad vi pratar om.

En insikt som är på väg att spränga sig fram i mitt medvetande är att detta har jag längtat efter sedan jag var tonåring (på 70-talet).Larmrapporter kom redan då, business as usual har fortgått alltför länge.Att få tillhöra omställningsrörelsen påverkar mig på ett djupt plan, äntligen, klockan är visserligen alldeles för mycket, men där är ni ju! Kom!

Slutligen vill jag säga tack till er allihop, som alla bidrar till den här känslan av gemenskap och hoppfullhet. Jag vill inte vara utan den eller er! Bubblan vi har är en tillflyktsort, när vi behöver fylla på, låt oss förstå och ära även den! Redigeringscoach: Marie Svärd

4 december, 2019

Fler liknande artiklar…

Vad gör vi #efterstrejken?

Vad gör vi #efterstrejken?

Krönika av David Bennett och Nicklas Adamsson, styrelsen för Omställningsnätverket Den här texten är tänkt att ha tre...

Håll kontakten!

Skriv gärna till oss. Vill du ha vårt nyhetsbrev - lämna ditt namn och din e-postadress och skriv "nyhetsbrev" i meddelanderutan så skickar vi det till dig.

7 + 2 =