Av Peter Hagerrot
I går lyssnade jag på Oren Lyons, hövding för Irokes- och Onondaganationen som berättade om sitt internationella arbete för att lyfta medvetandet kring klimatfrågan. Han reser på egna passhandlingar från First Nation då han inte accepterar att använda ett amerikanskt pass.
På frågan från en ung same uppifrån Karesuando om deras kamp mot nickelgruvor och annat som förstör fjällbetet, vad ska jag säga till unga vänner som i desperation vill använda våld och vapen för att försvara sitt land? blev svaret: håll fast i traditionen, kontakten med naturen och med renen. Förmår ni en sådan inre resa då kan ni ”hold your ground” utan att förledas till att använda våld. Frågan är väl bekant för Oren efter decennier av liknande konflikter i USA och Canada.
Naturen ger oss liv men det går inte att mäta och väga värdet av den. När finansdepartementet nyligen efterfrågade värdet av ekosystemtjänster blev svaret från Stockholms Resilience Center att det i princip är oskattbart. På samma sätt handlar samernas kontakt med renen (eller för den delen många bönders kontakt med sina djur) i grunden inte om en areell näring utan om ett förhållningssätt till livet och naturen med en historia från urtiden. Helt enkelt det som sådant som definierar oss som människor.
Oren Lyons berättade vidare om sitt samarbete med världsledare för att lyfta klimatfrågan redan på 1990-talet. Efter flera konferenser med personer som Dalai Lama, biskopen av Canterbury, Mother Theresa, Mikhail Gorbatjov och många fler, bestämde de att skriva en slutsats som sammanfattades av de fyra orden: Value Change for Survival. Vi kan åstadkomma hur många konferensdeklarationer som helst, men så länge vi inte förstår att yttre kriser också manar oss till inre (kollektiva) förändringar så kommer dessa inte att få någon djupgående effekt.
Att just krisen i sig innehåller frön till lösning är också en tanke som funnits med länge. Redan på 1950-talet formulerade författaren Harry Martinson det genom diktverket Aniara. I en kommentar till verket i tidskriften ”Daedalus” 1955 skriver han:
”Kanske börjar det redan nu gå upp för allt flera att det väsentliga i teknikens väsen ändå är det osynliga, dvs. vårt mått av andlig förmåga att besjäla tekniken och på så sätt levandegöra drömmen om människan. …Vår plikt just nu är att våga se också det mörka, att göra oss förtrogna med den mörka fantasins bilder av undergångens moln. Den vanmakt som vi förnekar, men ändå är inne i med halva vårt väsen, är i grunden ett tecken på vakenhet, på förmåga att djupt registrera och därmed få andlig livsduglighet. De som inte alls känner den, de har heller inget väsentligt registrerat. … Vad vi kan hoppas på i framtiden är sådana kriser som inte kan lösas med materiella medel. Stora och genomgripande kriser väntar världen. Och världen kommer behöva dem”
Det är här omställningsrörelsen lyfter fram vägar att i tanke, känsla och kropp uppleva vad inre omställning handlar om genom deltagande samtal och icke verbala övningar, inte minst inspirerade av författaren och systemteoretikern Joanna Macy.
På Åre Sustainability Summit kommer vi att presentera begreppen resiliens, permakultur och ”glokal” handling. Vi ger även lite av bakgrunden till inre omställning med inspiration från Ken Wilber och Joanna Macy.
Väl mött i Åre där även Omställningsnätverket har årsmöte!
