Av: Carl Lundberg
Carl Lundberg arbetar som bergsguide och hans första kontakt med Omställningsnätverket var konferensen i Malmö, för ett år sedan. Resan till Skåne började den gången vid glaciärerna helt i norr, vid Kebnekaise. En dagsvandring till fots i första snön, följd av buss och nattåg. Efter ett år av lokala omställningsaktiviteter på Ingarö i Stockholms skärgård kom han igen till konferensen i Umeå. Hans packning var orimligt stor för en helg; efter konferensen reste han direkt till en glaciär igen. Sveriges sydligaste, den vid Helags som nog inte finns så länge till. En vecka senare kom ett mail.
Vi går här på fjället, men här finns ingen stig! Att vända är inget alternativ, det är uppenbart för långt, dagen är för kort. Mycket står på spel. Men där, en öken i miniatyr, och en till, en serie fläckar där det sköra gröna trampats på.
…det kan inte nog upprepas, att mossa är det mest ömtåliga som finns. Man stiger där en gång och mossan reser sig vid regn, den andra gången reser den sig inte. Den tredje gången man går över mossan är den död.
Att se hur en stig blir till är lätt, det ligger för oss. Tove Jansson var en av dem med förmåga att se mer än så, hon såg också att naturen dog. I Sommarboken. På hög höjd är sommaren kort, bara en dag, det blir vinter varje natt.
Tror det är en stig. Men fel väg nu och vi får övernatta, att klättra ner i mörker är för riskabelt. Åtta timmar till gryning, ingen får sitta, då somnar man, i värsta fall för alltid. Nu är stigen tydlig men den delar sig. Vilken är rätt? Det lär finnas irrspår. Den där är tydligare, men akta, valet är förrädiskt. Alla får vända på ett stickspår så det slits dubbelt.
Jag, kan inte resonera mig fram till rätt val, det saknas underlag. Går på magkänsla, måste komma vidare. En kalkylerad risk, eller, detta är inte bra, en vinternatt är bortom kalkylen, långt – en okalkylerad risk, det var inte tänkt att bli så här.
Att behöva vända en gång är acceptabelt, oron kan nästan skämtas bort. Att vända en andra gång medför kritiska frågor. Skulle det ske en tredje gång är man vilse och mandatet att leda är rättmätigt förlorat.
Vi kommer fram, men inte i triumf. Vi skiljs åt med känslan av att det kunde gått galet. Jag håller masken, avvaktande, beredd att förklara, försvara. Ser tillbaka, visste jag vägen? Var ärlig, i alla fall mot dig själv. Det medvetna av dig visste inte, du gick på magkänsla, du chansade, såg dig inte längre ha något val. Men var ärlig, i alla fall mot dig själv. Valet fanns där, fast långt tidigare, när vi drömde, bestämde och planerade. Men det gick ju bra och inför nästa tur finns ännu en erfarenhet i bagaget.
En ny dag, en möjlighet till ett nytt jag. Önskar att jag kunde drömma, bestämma och planera med samma glädje och hopp kring den stora berättelsen, den som kallas omställning. Vi är på den vandringen nu, paniken börjar få fäste. Ett otal gånger har vi kommit till en återvändsgränd och fått vända vid ett stup. Men vi ifrågasätter inte kapaciteten i vår demokrati, vi har röstat, vi lyder och följer.
Vi skulle kunna leta efter stigen tillbaka, markera med ett röse på vilka stickspår vi varit och till slut hitta var vi gick fel, återvända till ett hållbart liv. Vi vet det för de flesta människor genom alla tider, två till trehundratusen år, har levt inom planetens gränser. Faktum är att de flesta människor som lever på jorden idag också gör det, alla det fattiga men också de inte fullt så rika.
Men vi har inte valt att återvända till det gamla som vi vet fungerar – för det var strävsamt, ansträngande och fattigare så som vi väljer att se och mäta. Istället har vi valt att lämna stigen för vi hoppas på en genväg. Tove Jansson har satt ord på andan, i Trollvinter:
Allting är mycket osäkert, det är just det som lugnar mig.
Sökandet efter genvägen har pågått länge nu. Stickspåren har tagit över, nästan all mossa är trampad. Men vi håller oss lugna, vi hittar snart för vi har ju letat överallt, vi tror att genvägen finns.
Det är just så mycket dagsljus kvar att vi har möjlighet att välja, men bara ett av två. Vi kan ta stigen tillbaka, till den livsstil vi vet är säker men strävsam. Vore det klokt? Men det finns ju också hopp, så vi kan ju trampa på, över de sista gröna fläckarna, för att finna en genare väg. Mycket står på spel.
Text och bild: Carl Lundberg
