Text av Arci Pasanen
Det sannolika är otänkbart, sa David (Bennett) när han och jag satt hemma hos Siri Lundström kvällen innan konferensen. Som tur är, är både jag och David mästare på prokrastinering, framförallt tillsammans. Då kan man sitta med varandra timmarna innan utan så mycket skuld och skam över att man återigen i sista stund planerar viktigheter. När man lär känna en annan och ens skavanker matchar med varandra, kan tillit uppstå även i de dammigare hörnen av de vi är. Nej det är inte så sannolikt att vi får saker gjort enligt struktur och mall, men fan vad bra vi är när vi väl börjar skapa.
Den otänkbara sannolikheten som David syftade på där i köket, handlade om riktningen vi befinner oss i som mänsklighet. Sannolikheten att kriserna, som redan är här, kommer att accelerera och förstärkas av varandra är rätt så hög. Som en tänkande, kännande, värnande varelse är det otänkbart att inte agera för att hejda den utvecklingen. Det kräver att vi ställer oss frågan vart vi då vill istället. I en visionslös kultur verkar det vara en nästan omöjlig fråga. Omställningsrörelsen har därför sedan start jobbat med de positiva visionerna i kontrast mot de rätt ofattbart negativa sannolikheterna. När man inte ser vart man är på väg och ännu värre, inte ens vet vart man vill, är det svårt att ta sig i en meningsfull riktning.
Hur får man då fatt på något som är tänkbart?
På en omställningskurs häromveckan frågade jag deltagarna vad som gjort att de sökt kursen. Som väntat handlade svaren om den svåra tid vi lever i och vad man kan göra åt det. Det var svar om en längtan från. Men en längtan från räcker inte, vi måste aktivt konkretisera vad vi längtar till. I längtan från kan vi inte bara gå vilse i en världsfrånvänd eskapism men också alldeles för enkelt reproducera strukturer från det som vi vill kliva av från. Det är när vi börjar formulera vad vi längtar till som vi också kan börja se nya vägar.
Efter tre års uppehåll så fick jag återigen uppleva ett sammanhang där mycket tid och möda har lagts på formuleringarna av det vi längtar till. Genom åren har omställningskonferensen varit en viktig mötesplats just för att utforska det gemensamt, med en rörelse som består av en brokig skara fantastiska typer som på ett eller ett annat sätt gör vad vi kan för att kliva ur det destruktiva in i det regenerativa. Inte bara praktiskt, materiellt, utan också socialt och kulturellt. Det är då sannolikheten för det otänkbara, dvs att de ekologiska, ekonomiska, demokratiska, sociala, klimatologiska osv kriserna hämningslöst ska förstärka varandra, minskar. Även om de flesta av oss är fullt medvetna om att det finns mycket lite hopp om att vi på en större skala ska lyckas vända den riktningslösa riktningen i tid, så handlar detta snarare om frågan hur man går värdigt i en ovärdig tid.
För mig är detta kärnfrågan i varför jag håller på och engagerar mig i omställningsrörelsen. Jag vill kliva värdigt in i den mörka tiden, verka för en ansvarstagande anständighet där en tillitskultur råder. I omställningsrörelsen kan jag göra det, tillsammans med andra.
Nästa år fyller Omställningsnätverket tio år och under ett decennium har föreningen skapat utrymme för att rörelsen gemensamt ska kunna formulera sig kring vad det är vi längtar till. Det tar tid att mogna, det kräver försök på försök, det kräver en känslighet inför omvärldens skiftningar och framförallt en förankring i de principer som ligger till grund till varför både rörelsen och föreningen finns.
Varför de är värda att värna om.
Som en liten ideell förening kommer Omställningsnätverket med de mest radikala av samhällsförändrande idéerna. Utan så mycket andra resurser än ideell tid, är det många som genom åren bidragit till att förvalta och utveckla vad det är vi menar med omställning egentligen. Från tidernas begynnelse har vi talat om och hur den yttre och inre omställningen hänger ihop, att det som peak oil – peak everything! – innebär kräver både praktisk handling och social och kulturell transformation till någonting annat. Kulturen som vi längtar till, försöker vi aktivt utforska och levandegöra både i rörelsen och i styrelsen. Och jag tycker vi lyckas med något ofattbart vackert med våra försök. Årets konferens var som sagt återigen en sådan plats där de försök och formuleringar vi jobbat med fick blomstra. Att skapa två dagar med hundratalet personer på plats, där en mångfald av perspektiv ska få utrymme, kräver sin design. Vi kan det och vi gör det jävligt bra.
Det märkliga med livets komplexitet är att man kan både lyckas och misslyckas samtidigt. Under pandemin blossade en hetsig diskussion kring inkludering, social rättvisa och mångfald upp. En diskussion som pågått i samhället i stort hittade också in i omställningsrörelsen. Följderna av diskussionerna, som pågick framförallt via sociala medier och i Landets Fria Tidning, var att vissa valde att inte vilja vara en del av föreningen längre. Den splittring som synts i andra delar av civilsamhället blev en erfarenhet även för oss. En för mig personligen smärtsam erfarenhet. Våren 2021 när diskussionerna pågick som hetast tappade jag fotfästet i all gungflyt, en fråga som seglade upp hos mig var hur fan ska en omställning gå till om inte vi ens kan stå pall i konflikter. Vi som pratar om resiliens och tillitskultur, hur utövar vi den när den utmanas på skarpen?
Delar av årets konferens färgades av konflikten, både i klarare och dystrare toner. Flera workshoppass tog sig an frågan om mångfald och inkludering ur olika perspektiv och designen på konferensen handlade om att allas röster skulle få plats. Men när människor som jag genuint uppskattar och beundrar väljer att inte komma är det ett tecken på att vi har misslyckats med det viktigaste vi har, värnandet av relationerna. Framförallt var det tråkigt när vi äntligen hade möjlighet att ses fysiskt, då det digitala rummet där diskussionerna pågått inte är något optimalt verktyg för att reda i viktiga och komplexa frågor.
Där i köket hos Siri hade jag kladdat ner en del ord på ett papper i mina försök kring att formulera mig inför öppningen av konferesen. “Ställa om – stå kvar – hålla i”. Omställningen har redan visat sig stökig och ju större sannolikheten för det otänkbara är, desto stökigare blir det. Då gäller det att fortsätta stå kvar, stå kvar i övertygelsen om att principerna som rörelsen grundar sig i håller och hålla fast i dem. Det är när man står kvar som en fördjupning kan få uppstå, en fördjupning i tillit. Utan tillit till det vi håller på med och till varandra kommer vi inte så långt. En längtan till kräver sin tillit, inte en blind tro på att vi ska lyckas ställa om hela samhället till en blomstrande regenerativ oas. Men en tillit till att det även i en sådan här ovärdig tid är möjligt att kliva värdigt, och att det görs bäst tillsammans, våra dammiga inre hörn till trots. Ja det är stökigt att staka ut en ny väg ur ett hopplöst kaos, men fan vad bra det kan bli när vi försöker. Det är vad jag tar med mig från årets omställningskonferens.
