Av: Anton Pettersson

Människans största farhåga är såklart inte covid-19.
Rent krasst är det viktigaste för ett stort däggdjur som valt att leva bofast; tillgång till sötvatten och goda förutsättningar för att tillgodose oss själva med bra kost. Detta kräver frodande ekosystem, relativt pålitliga vädermönster med lämplig atmosfär för att kunna tillhanda hålla oss med grundvatten, förutsättningar odlingar/ätbara skogar, näring och liv i odlingsjordarna, rika jaktmarker och fiskevatten.

Detta är, som vi vet, något som håller på att äventyras på jorden nu p.g.a. människans framfart och generella inställning till livet. Glaciärer som smälter, grundvatten som sinar, regn som uteblir, jordar utarmas, biologisk mångfald kollapsar osv. Den bästa sammanfattningen av denna situation som någonsin gjorts i rörlig bild finns i första halvan av ”David Attenborough – Our Planet”

Men ”som tur är” mår inte heller vi människor särskilt bra. Vår avancerade civilisation och konsumtionskultur med all sin teknik har inte kunnat förebygga psykisk ohälsa. Enligt en rapport från Afa Försäkring* så är idag psykisk ohälsa den vanligaste anledningen till sjukskrivning i Sverige. Situationen i resten av världen är snarlik vår. Jag säger ”som tur är” med ironi i rösten såklart, men jag menar det också på ett sätt. För tänk hur hemskt det hade varit om vi hade en mänsklighet där alla i stort sett tävlar med varandra i en kultur som förstörde förutsättningarna för sitt framtida uppehälle, utan att hon över huvud taget led i processen.

Nej som tur är har problemen vi står inför win-win-win lösningar, för jorden (varelserna, den biologiska mångfalden, klimatet), för människan som kollektiv och för den enskilde personen. Lösningarna finns men något hindrar oss allt som oftast från att sträcka oss fram och fånga dem.

Det jag tror skulle förlösa mest positiv transformation är fördjupandet av insikter om oss själva som art. En process som är både igång och väl på väg. Det handlar om nya vanor som på något sätt ska ersätta gamla vanor helt enkelt. En uppdaterad kollektiv självbild. Jag säger ”fördjupandet” av insikter här för jag tror det är just detta fördjupande och repetitionen det kräver som kommer göra den stora skillnaden.

De gamla vanorna håller på att gräva våra egna gravar. En av de större kollektiva vanorna vi förvaltar är vanan av överdriven kontroll. Tron att människan kan komma till denna värld och kontrollera och styra allt till perfektion. Såklart har kontroll och mätbarhet en obeveklig plats i vilken civilisation som helst. Men vi börjar inse, både filosofiskt, vetenskapligt och mitt framför näsan på oss, hur vi behöver möta och hantera det kaosfyllda, organiska, oregelbundna livet. Möta det utan en agenda.

Kanske kan vi börja inse att vi gör bäst i att lära oss om livets/naturens principer och anamma dem för att hitta dessa win-win-win-lösningar överallt. Vi är trots allt ett djur bland alla andra. Det är en av de insikter som inte satt sig tillräckligt djupt ännu.

Vanan av kontroll tar sig uttryck i alla aspekter hos människan och hennes nuvarande civilisation. Från uppfostran, rättssystem, skogsbruk, jordbruk, politik och inte minst i vår egen psykologi och det sociala livet. Vi behandlar idag psykisk ohälsa i hög grad genom att försöka kontrollera symtomen, ofta med läkemedel. Rätta till en obalans som själva kontrollsamhället i stor utsträckning är ansvarig för. Våra psyken, ja människan, behöver en balans mellan å ena sidan; det oförutsägbara, anpassningsbara, kreativa, levande och å andra sidan; struktur, vanor och kontroll.

I och med att vi är sociala däggdjur så behöver vi speglas i andra levande ting för att kunna upprätthålla en sund självbild och mental hälsa. Konstant föränderliga ting precis som oss själva.

Dit jag ville komma när jag satte mig ner och började skriva denna morgon var just hur jag känner en sådan stor farhåga i och med rådande pandemi. Hur ska samhället avväga vad som blir det nya normala när det gäller regler för sociala interaktioner etc? Covid-19 har på många sätt passat vårt samhälles vana av kontroll som handen i handsken. Regler och struktur och antisocial disciplin kan få oss att bromsa virusets spridning. Vaccin kan få oss att vinna emot det. Farhågan är att vi eventuellt då tar steg mot något nytt ”normala” som då ligger närmare våra restriktionsbeteenden än innan. Mindre socialt umgänge, mer online, mer beställning till dörr etc.

Detta i en tid när vi mer än någonsin tidigare behöver mötas, samarbeta, dela och komma samman för att skapa en situation på jorden som vi mår bra av. Helt klart är att vi har ett enormt samhälleligt behov av att grupper och individer som tror sig vara och tycka olika, lyssnar på varandra och möts. De digitala världarna tenderar idag att på ett oärligt sätt förstärka våra meningsskillnader och sätta oss i separata bubblor där vi kan skratta åt eller hata andra bubblor. Såklart kan de digitala världarna förändras och det hoppas jag verkligen de gör. Men jag tror vi är extremt naiva om vi tror att vi kommer få en bättre värld utan att vi behöver engagera oss i något IRL. Med ”engagera” så menar jag inte här någon klassisk form av aktivism egentligen utan bara att leva ut våra sunda värderingar, som de allra flesta redan har. Internet kan kompensera för mycket, men jag tror faktiskt vi nu är i det experiment som kommer visa dess fulla potential och därmed också dess begränsningar. Saker ställs på sin spets när vi provat dem till bristningsgränsen.

Jag tror den mänskliga och kulturella evolutionen på många sätt har kommit längre än vi själva förstår. Semi-underliggande insikter om att vi är en enda människoart på en enda planet och att det faktiskt är vårt enda hem, har både jäst och gräddats. Men de hålls just semi-underliggande. Även det är en vana. Det handlar så mycket om vanor.

Vi ser en stor spänning i vårt kollektiva medvetande som grundar sig att gamla vanor och föreställningar försöker bromsa dessa nya perspektiv från att fördjupa sig och bli subjektivt totalt upplevda av varje enskild människa. Jag tror en stor del av oro och rädsla många hyser inför framtiden och t.ex. effekterna av klimatförändringar kan bestå i en rädsla för en ny syn på sig själva. (Bromsandet som egot gör på överjagets vilja till mer medvetenhet, är så psykologen Elio Frattaroli förklarar ångest förresten). Förändring är ett potentiellt hot och därför finns bromsmekanismer på så många ställen.

På många sätt har dessa större insikter jag syftar på, kommit till oss utifrån. Ett tydligt exempel är satellitbilder på jorden. Allt som oftast kommer de genom att vetenskapsmän, experter, filosofer, författare, lärare, politiker etc. förmedlar kunskapen från ett intellekt till ett annat. Vi laddar ner informationen. Det är så vi ”vet” att jorden är en begränsad himlakropp och att förbränning av olja släpper ut koldioxid och att det finns något som kallas virus samt en oklar grupp människor som är antivaccare.

Det som verkar göra hela skillnaden är när denna yttre kunskap kompletteras med en subjektiv erfarenhet. När en inre sanning klickar med en yttre. Perspektiv på verkligheten som vi själva håller som någon slags objektiv kunskap, utan att låta dess implikationer sjunka djupare, hotar inte vårt ego särskilt mycket. Men det tenderar heller att inte förändra våra beteenden och val.

En allmän grundskolekunskap som exempel på detta skulle vara: ”Vi är alla avlägset släkt med varandra eftersom vi är en art som utvecklades i och spreds från Afrika för x-antal generationer sedan, ja släkt med allt liv på jorden faktiskt.” Egot är inte något ont här utan bara en mer ängslig del av oss som behöver ta till sig förändring i sin egen takt och under trygga omständigheter.

Polariseringen vi ser idag, på nätet, i amerikanska valet, i miljöfrågor, HBTQ-frågor osv. tror jag är summan av många personliga kamper mellan de gamla och nya vanorna. För det är ingen liten sak i sammanhanget att de flesta vuxit upp i en kultur som på många sätt förstärker delar av den ”gamla berättelsen”. Onda/goda, vi/dom, osv. Våra egon är på många sätt trygga med den verklighetsbilden.

Jag vill inte låta som att jag sitter på en hög häst här å ser ner på allting, jag är också ”där nere” allt som oftast. Men från hästryggen blir det ofta tragikomiskt att se hur vanligt det är att destruktiva vanor och avhumaniserande metoder används öppet i en kamp för att ta sig till en situation där både avhumaniserad konflikt och samma destruktiva vanor plötsligt skall vara borta. Kommer det vara vägen dit?

Ett sista krig för att få slut på alla krig? Är det så vi får fred? Nej det är högst ambivalenta tider vi lever i. Mitt i ögat av en orkan med otroligt starka vindar av förändring som berör det allra djupaste i oss. Vår självbild.

Det är en stor källa till tröst för mig att jag känner mig övertygad om att världen inte är lika polariserad och hatisk som media och våra bubblor vill ge skenet av.  Men det riskerar att bli sanningar ju mer tid jag spenderar i dessa bubblor. Ty sådan är människan. Vi blir som vi umgås. Om vi inte umgås så blir vi tillintetgjorda.

Så när influensasäsongen är över hoppas jag verkligen vi kan hjälpa varandra att ta två steg framåt och inte acceptera en mindre social värld som något nytt normalt. För om vi ska ta oss an övergången till en värld vi vill ha, behöver vi uppleva mer å mer av dess beståndsdelar. Vi behöver prata, dela, pröva, pröva, pröva och öva, öva, öva. Upprepning och fördjupning är det som verkligen ändrar vanor i längden. Det gör vi både i egentid, i kontakt med naturen men kanske framför allt ihop med andra människor.

Ett sådant här klyschigt brandtal måste ju också nämna barnen. Vill du att dina barn ska växa upp i en mer eller i en mindre social värld än den vi har nu och den vi verkar vara på väg mot? Det är valen vi gör, hur vi lever nu och vad vi strävar efter som kommer visa vägar för nästa generation. Ibland visar äldre generationer vägen och de yngre säger: Tack men den vägen vill vi inte gå. Kan vi hjälpa varandra att se olika vägar tydligare och odla förmågan att välja med både mod och förnuft så har vi kommit långt.

Aktivism för en bättre värld tar sig uttryck på de minst anmärkningsvärda sätten och kanske är det lika viktigt att coacha sitt barn till ett mer socialt aktivt liv som att avstå flyget. Men det finns inget bättre sätt att lära ut något sådant än att som vuxen inspirera med hur en själv lever.

*https://www.afaforsakring.se/nyhetsrum/pressmeddelanden/2019/11/ny-rapportpsykisk-ohalsa-toppar-langsjukfranvaroi-alla-lan/