Av Pella Thiel
“For one week, Stockholm is the world’s centre for global sustainability,” sa Johan Rockström, Stockholm Resilience Centre, om förra veckan. Då hölls Stockholm Act, en festival med de globala hållbarhetsmålen (SDG:s) som utgångspunkt, samt en megastor tredagars forskningskonferens, Resilience 2017 med 1000 deltagare från 70 länder. Till konferensen (som hålls vart tredje år) kom omställare från Brasilien (Monica Picavea), Italien (Giulio Pesenti Campagnoni) och Spanien (Juan Del Río). Tack vare Juan anmälde även jag mig – tänk att de kom så långt för konferensen och så skulle ingen svensk omställare vara representerad, det vore ju risigt!
Det finns mycket att säga om konferensen, formatet var förstås oerhört intellektuellt, med väldigt många väldigt korta sessioner. Bra form för att hitta gemensamma (forsknings)intressen, men inte så delaktigt och oerhört tröttande. Det fanns dock även inslag av t ex konst, vilket var tilltalande.
Några nyckelord, förutom resilience, var transformation och stewardship. Det var roligt att höra Karen O´Brien prata om vikten av personlig transformation och värderingar; det fanns även en presentation om inre transformation för systemförändring. Båda dessa presenterade modeller som används flitigt inom omställningsrörelsens arbete med inre omställning, som Ken Wilbers kvadranter, Common cause (som jag personligen är väldigt inspirerad av) och Donella Meadows hävstångspunkter.
Här är två korta intervjuer som Juan gjorde med Karen O´Brien respektive Johan Rockström.
I den avslutande sessionen (filmad) diskuterades vikten av att koppla ”theory-of-change” med ”delivery-of-change”, att koppla thinkers-of change med agents-of-change. Att få ”practitioners därute” att ta till sig de modeller som presenterats på konferensen. Det var lite lustigt, för inom omställningsrörelsen inte bara känner vi till, utan använder faktiskt i många fall dessa modeller sedan flera år. Det är från ett permakultur/omställnings-/systemförändringsperspektiv helt förväntat; innovation kommer alltid från periferin, utanför det rådande. Vi jobbar så gott vi kan med transformativ förändring och funderar gärna på hur detta kan förstärkas (kanske inte minst legitimeras?) i samverkan med forskning. Den agent-of-change som du känner som Omställningsnätverket hörde av sig till konferensarrangörerna för ett år sedan för att höra om det fanns intresse för samarbete, men fick veta att detta var en forskningskonferens. Jag slås av vilken enorm vilja som krävs av dem (oss) som väljer att lägga tre dagar av sin tid, betala konferensavgift ur egen ficka, till och med bekosta resa till Stockholm för detta som vi brinner för…
Det är förstås lite förmätet, men överhuvudtaget känns mycket av innehållet i Resilience 2017 som om verkligheten redan har sprungit ifrån det. Konversationen som förs håller sig väl inom ramarna för det förväntade och utmanar inte rådande normer (trots alla utsagor om att dessa behöver skifta). Utgångspunkten är fortfarande helgjutet antropocentrisk; det är människans välfärd som är centrum och mål, och industrisamhällets tillväxtekonomi ifrågasätts knappast på allvar. Även om Rockström (på twitterfråga från mig!) nämnde att resiliensen hos vissa system, exempelvis finanssystemet, kan behöva försvagas.
Det finns mycket mer att säga förstås. Här har vi ockuperat konferensens scen för att göra några avslutande reflektioner från ett omställningsperspektiv. Stort tack till Martin Hedberg som gjorde ett fantastiskt jobb med att dokumentera!
Efter konferensen åkte vi direkt till det mer omställningsbetonade evenemanget Bagiska veckan i Bagarmossen, där vi till slut kunde sparka av oss skorna. Det är viktigt att möta människor med andra perspektiv, men för mig är det också viktigt att ha andra omkring mig med samma världsbild, att reflektera tillsammans med. Såg du det också? Ja, det gjorde jag. Annars kanske man inte tror på sig själv. Kanske en av de viktigaste uppgifterna omställningsrörelsen har?