Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren, författarna till den alternativa livsmedelsstrategin En strategi för den goda maten, kommenterar regeringens nya livsmedelsstrategi 2.0 som presenterades den 21 mars 2025.
Mycket skrik för lite ull
Ökad produktion, konkurrenskraft och lönsamhet står i centrum för den nya livsmedelsstrategin precis som i den gamla. Miljön, konsumenten och en hållbar livsmedelskedja i hela landet lyser med sin frånvaro. Det är svårt att förstå hur det kunde ta två år att få fram en ny strategi som har så litet substans. Den alternativa livsmedelsstrategin, En strategi för den goda maten, visar vägen fram.
Ökad robusthet i livsmedelskedjan och utveckling av svensk gastronomi är dock två positiva fokusområden i den nya livsmedelsstrategin som offentliggjordes den 21:a mars. Men när man ser till de åtgärder som skall genomföras är det tunt.
Strategin nämner att man vill öka den småskaliga livsmedelsproduktionen i hela landet, men de enda åtgärderna för det är en fortsättning av det redan existerande stödet till Eldrimners arbete med mathantverk, gårdsförsäljning av alkoholdrycker samt att Livsmedelsverket instrueras att inte ta någon avgift för ansökan om skyddade livsmedelsbeteckningar. Man vill också underlätta möjligheterna för samarbete mellan relevanta myndigheter och lokala livsmedelsproducenter avseende offentliga måltider. Bra, men otillräckligt.
Under gastronomi nämner man att mat och dryck inte bara skall vara en källa till näring utan också njutning och upplevelse. Gott så, men man borde ha gått längre, mat är också kultur, relationer, sammanhang och mening. Vi saknar en inriktning mot ökat folkligt deltagande och engagemang i matproduktion och matlagning under gastronomirubriken. Befolkningen och konsumenten lyser egentligen helt med sin frånvaro i strategin. Fritidsodling och självförsörjningsbruk som ju är viktig ur en rad olika perspektiv nämns inte alls.
Positivt är att strategin anslår medel för regionala initiativ. Vår erfarenhet är att de regionala strategierna ofta handlar om att engagera människor och att skapa en levande landsbygd. Det hade varit bra om betydligt mer av resurserna kunde föras ut närmare människor som gör något istället för att spridas tunt på nationella initiativ och myndigheter. Trots att robust är ett av de mest använda orden i strategin finns det inga skrivningar om att man skall utveckla regionala livsmedelskedjor, vilket verkligen är centralt för ett robust livsmedelssystem. Att all mat skall hanteras och förädlas i ett fåtal stora anläggningar är extremt sårbart.
Det tredje fokusområdet är ökad svensk export, där man föreslår många åtgärder. Man lyckas inte förklara hur ökad export skulle bidra till en mer robust livsmedelsförsörjning. Man grundar exportsatsningen på ett resonemang om att det skulle ge ökad lönsamhet. Men trots att livsmedelsexporten har ökat stadigt och nu ligger på 111 miljarder kronor, har den uppenbarligen inte gjort mycket för lantbrukets eller livsmedelsindustrins lönsamhet. En stor del av exporten, som laxen, kaffet, tobaksvarorna, chokladen, cidern och en mycket annat, bygger inte heller på svenska råvaror. Undantaget är spannmål och vodka gjort på svensk spannmål. Denna produktion vill man öka ytterligare och föreslår att Sverige skall producera 1,5 gånger sitt eget behov av spannmål. Detta samtidigt som vi inte alls producerar tillräckligt med mjölk, kött, grönsaker, potatis och baljväxter för befolkningen. Det är svårt att förstå hur detta kan bidra till minskad sårbarhet. Man kan också fundera på om det verkligen är den svenska statens uppgift att stödja export, borde den inte bära sina egna kostnader?
Miljö, klimat och hållbarhet lyser nästan helt med sin frånvaro i strategin, även om det finns satsningar på minskade kväveutsläpp inom det så kallade kväveklivet. Utveckling av mera miljövänligt jordbruk, som ekologiskt och regenerativt lantbruk nämns inte.
Några skrivningar eller åtgärder om småskaligt jordbruk finns inte. Man skall tillsätta en utredning om hur man skall stärka livsmedelsproduktionen i norra Sverige. Det är bra, men det borde tillsättas en liknande utredning om hur man kan stödja det småskaliga jordbruket i hela landet. Det enda i förslagen som möjligen kan ge en lättnad för småbruk och små livsmedelsföretag är det fortsatta arbetet med regelförenklingar, även om resultaten av ett årtionde av förenklingar än så länge varit väldigt litet.
Den viktigaste politiken för svenskt jordbruk är EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det hade varit rimligt att livsmedelsstrategin skulle dra upp riktlinjer för svenskt agerande inför revisionen av jordbrukspolitiken som skall gälla från 2028.
Det finns alternativ
I den alternativa strategin, en strategi för den goda maten, finns en rad förslag som skulle kunna stärka den nationella strategin och hjälpa till att styra den åt rätt håll. Det viktigaste är själva den strategiska inriktningen med målen: att producera mat åt medborgarna, att vårda landskapen med alla dess invånare och att utveckla vår kultur. Detta är en kraftfull kontrast till det ensidiga fokus på ökad produktion, konkurrenskraft och lönsamhet som präglar regeringens strategi.
Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Regeringens livsmedelsstrategi 2.0
Den alternativa livsmedelsstrategin En strategi för den goda maten
