Av Thorsten Laxvik.
”Samler du 1.000 gjenomsnittlige nordmen i en hall, så er det pr. I dag bara sju av dem som kan kunsten å producere mat. De 993 andre er avhengige av att disse sju orker å gjöre det. Den som snakker stygt om böndene bör derfor ikke prate med mat i munnen.”
Sigmund Kvele* i Namdalsavisa
Men det är också ett känt faktum att bönderna inte gör mat längre. De producerar huvudsakligen råvaror till livsmedelsindustrin. Gå in i en butik och fundera över vad som skulle kunna komma direkt från bonden. Potatis och vad mer? Övrigt är processat, paketerat och distribuerat av industrin. Att få sälja ägg från gården till din lokala butik kräver att du har ett godkänt packeri. Milda makter.
Antalet årsverk (helårsarbeten) var 2020 runt 55 000 inom det svenska jordbruket. Cirka häften av befolkningen är arbetsför i vårt land, drygt fem miljoner. En betydande del av bönderna är över 65 år. Antalet sysselsatta i jordbruket är 166 000, många av dem med sidosysslor. Vi importerar en hel del mat och vi exporterar väldigt mycket också.
Men mat betyder så mycket annat än mat. Om vi backar till mitten av 1800-talet sysselsattes de flesta inom jordbruket. I det feodalfria skogslandet gjordes maten i storfamiljer organiserade i byar. Båda utgjorde kvalificerade samarbetssystem. Man kan utgå ifrån att produktionen av tillit var betydande inom dessa sfärer. Tillvaron var inte konfliktfri i de gamla byarna men det fanns system för att hantera dem. Just sådant bygger tillit.
Ungefär vid samma tid började byarna slås sönder till förmån för enskilda bondgårdar. Laga skifte gjorde mat och människor till varor på en marknad. Industrialismen tog långsamt fart och folkrörelserna med sina demokratiska organisationsformer blev kanske den viktigaste nya arenan för tillitsproduktion. Dagens demokratikris beror delvis på att folkrörelsernas tillit är konsumerad av tiden. Bönder sitter idag mest ensamma i sina traktorer och röstar på högern. I mitt landskap Ångermanland är lokala LRF-föreningar snart ett minne blott. Och de som är kvar famlar efter sitt existensberättigande.
En viktig anledning till omvandlingen av jordbruket är den extremt billiga fossila energin som ger bönderna både drivkraft och konstgödsel. Med den billiga energin har också livsnödvändig kunskap försvunnit: hur man odlar utan extern energi, hur mat konserveras, hur maten lagras utan kyl och frys, hur maten distribueras utanför stat och marknad. Vi måste återta makten över maten.
Att tillsammansodla potatis är en bra början. Men att starta en potatisgrupp handlar om mer än att få fram själva knölen. Det handlar bland annat om att skapa en lokal grupp. När krisen kommer är bland det värsta som kan hända att man blir avskild, att maten tryter och att kylan gör livet hårt när el, ved och olja är slut. Människor med erfarenhet av samverkan är nyckeln till framgång i att lösa kriser. Ett starkt civilsamhälle är nyckel både till fredlig samverkan och förmåga att lösa kriser. Motsatsen är att förlita sig på att staten kommer med gröna konservburkar när det smäller.
Att odla potatis i grupp är en fredsrörelse. Var finns utsädet, vem har gödsel, ska vi gräva och ala (kupa) för hand, hur tar vi upp och var ska vi vinterlagra? Angelägna frågor att ta upp i en grupp.
*Sigmund Kvele är en känd norsk humorist som är uppvuxen på ett småbruk. Hans pappa arbetade även som inseminatör och själv säger han att han hade två bröder och hundratals kalvsyskon.
Tillsammans med David Bennett, Maria Engelbrektsson, Petra Henriksson, Ingrid Berg och Nikolas Berg har Thorsten Laxvik skrivit boken Framtidens By – När lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra. Beställ boken från thorsten.laxvik(a)gmail.com för 240 + porto.
