Text av: Stina Oscarson, dramatiker och samhällsdebattör.

Många kulturarbetare har under Coronapandemin klagat på att människor tillåts trängas i köpcentrum medan teatrar och konserthus på grund av hårda restriktioner tvingats stänga. Man har efterlyst logik och jag kan förstå reaktionen. Men att bekämpa en pandemi är inte en fråga om logik. Det är en fråga om att minska smittspridning med de medel som står till buds och som man bedömer har möjlighet att få gehör i en större del av befolkningen. I alla fall om man lever i en demokrati.

Jag har därför inte sällat mig till klagokören. Ty som vårt samhälle är uppbyggt idag, där allt bygger på att ekonomin fortsätter växa, är det dessutom fullt logiskt att värna köpcenter framför kultur. Och jag kan till och med försvara det. För kraschar ekonomin är det de redan utsatta som kommer att drabbas hårdast. Därmed inte sagt att något annat vore möjligt. Och det är klart att jag kan drömma om ett samhälle där andra värden rådde. Där det naturliga i detta läge hade varit att stänga köpcentrum och prioritera att bibliotek, konserthus och teatrar kunnat hållas öppna.

Och visst kan det vara lockande att ropa. Låt oss passa på! Att just nu förändra samhället! Många ledare har genom historien gjort det. Utnyttjat kriser till stora förändringar. Och många vill det nu också. Från olika håll. Såväl klimataktivister som nationalister. Men jag tror inte att en krissituation, när människor är rädda, är en bra jordmån för en värderingsmässig revolution. I en kris behöver människor trygghet. Och det bör man nog respektera om den förändring som på sikt kan växa ur en kris ska bli hållbar. Men det hindrar en inte från att drömma. Och i tanken förbereda de små steg som på lång sikt kan göra en större omställning möjlig.

Ty som Harry Martinsson skriver i dikten ”Förbindelse”
”Drömmar måste byggas säkrare än städer och ständigt måste de lappas och lagas”
Så låt oss använda denna väntans tid till det.
Att bygga våra drömmar.

Stina Oscarson