Krönika av Lovisa Bergström.
En låt har fastnat på min hjärna och spelats på repeat senaste veckorna. Oftast händer detta med riktigt irriterande och oftast urusla låtar, men den här gången är det tack och lov en av mina absoluta favoritlåtar: ”To Know Your Mission”, första spåret från briljante Jens Lekmans lika briljanta album ”Life Will See You Now” från 2017.
För den som inte är bekant med Jens Lekmans musik, så är det nästan orättvist att kalla hans alster för ”låtar”. De är tonsatta noveller; kvalitetsmässigt jämförbara med Nobelpristagaren Alice Munros. Hela universum som utspelar sig på tre minuter, ovanpå lager av medryckande samplingar.
I ”To Know Your Mission” får vi möta en ung mormon, som blivit sänd att missionera i Göteborg under en sensommar i slutet av nittiotalet. I den klibbiga värmen möts missionären av nyheten att prinsessan Diana just omkommit, och träffar i andra versen på en tonårig Jens Lekman själv. Lekman påpekar att det är alldeles för tidigt på morgonen för att prata om religion, men föreslår att de istället kan prata om hur det känns:
To know your mission
To know what you’re here for
To know who you’re serving
To know what to do
Dessa frågor kontrasteras mot första versen, vilken beskriver dåtidens hippa unga göteborgare som färgar håret svart, hänger på Café Java och är tvärsäkra på allting förutom en liten grej:
What’s our mission?
What are we here for?
Who are we serving?
What can we do?
Vad har en fem år gammal popsång med omställning att göra?
Jag tror att det finns en anledning till att just den här låten har snurrat i mitt huvud senaste tiden. Den sätter fingret på en känsla som jag upplever att många av oss delar för närvarande: Vad är vårt uppdrag? Vad är meningen med att vi är här? Vem tjänar vi? Vad kan vi göra?
Det finns ett slags själslig rotlöshet, en skavande känsla av meningslöshet och en ärlig önskan att få bidra, att faktiskt göra något åt det som behöver göras något åt – och det ska gudarna veta att det är en hel del vid det här laget. Speciellt med allt som är helt, helt fel i världen just nu. I likhet med första versens göteborgshipsters anno 1997 så ligger ett slags existentiell frågeställning och skaver, kanske utan att vi ens lyckats formulera klådan som en fråga. Kliar gör den oavsett, likt trottoargrus i skon. Det känns som att det är någon jag behöver vara och något jag behöver göra i allt detta, men jag vet ännu inte vad.
I låten vänder sig Jens, som ett slags talesperson för den sekulariserade världen till den troende mormonen i hopp om att få veta hur det känns att slippa brottas med den här typen av frågor. Vi lyssnare får aldrig höra den mormonske missionärens svar, men däremot följa med i ett resonemang där Jens själv hittar fram till sin mening: i en värld av munnar vill han vara ett öra, och lyssna på människors berättelser. Därför blev han placerad här.
Vad är meningen?
I slutet av låten hittar alltså Jens sitt mål, men vi är nog många som brottas med svårigheten att hitta både vårt eget mål och kanske framförallt ett högre, gemensamt mål att sträva emot. Sverige är på många sätt ett unikt fall i det här avseendet. Vi sticker ut globalt genom att vara ett av världens mest sekulära och alltså minst religiösa länder, samtidigt som vi också är ett av de absolut mest individualistiska, vilket synliggörs i grafen nedan där Sverige svävar ensamt i det övre högra hörnet.
Det brukar heta att ingen man är en ö, men i den sekulär-individualistiska svenska kulturen är vi alla som en stor skärgård med mängder av öar, utspridda, isolerade och avskilda från varandra. Kanske är öarna trötta på det eviga piskandet av vågor längs deras kustlinjer? Kanske längtar öarna efter att tillhöra samma landmassa?
Jag skulle gärna vilja höra missionärens svar, för det känns som att det finns aspekter där som jag aldrig fått uppleva i mitt eget liv. På sätt och vis är jag väl typiskt svensk i det avseendet: jag är förvisso döpt, men inte längre medlem i kyrkan och jag har nog aldrig vistats i en kyrka om det inte varit på grund av dop, bröllop, begravning, skolavslutning eller som turist i arkitektoniskt vördnadsbjudande katedraler utomlands. På en begravning en gång skulle ”fader vår” läsas, och jag bläddrade febrilt efter texten i sånghäftet. ”Kan du inte den?” väste min bänkgranne åt mig, men hur skulle jag kunna det? Jag är inte fostrad i en kristen tradition; man hade lika gärna kunnat be mig citera vedaskrifterna eller dikter ur koranen. Jag vet att de finns, att de förmodligen är fyllda av skönhet och visdom, men jag vet ingenting om dem.
Att kunna böner utantill är dock av mindre betydelse, det jag verkligen saknar är den där djupt rotade känslan av mål och mening som jag lite avundsjukt blickandes från utsidan inbillar mig följer av att dela en tro och ett sammanhang tillsammans med andra människor. Annelie Anderberg som gästpostade på instagramkontot @omstallning pratar så fint om detta i podden Jord är du, som hon gör tillsammans med Maria ”byaliv” Engelbrektsson. Inom församlingen självorganiserar sig den ganska brokiga skaran medlemmar utifrån intressen och förmågor för att tillsammans lösa de uppgifter de står inför, samtidigt som de förenas av sin gemensamma tro och tillhörighet. Undrar om de har svaret på frågan, eller känner någon som har?
Något
I sann svensk anda saknar jag alltså det religiösa sammanhanget och meningsskapandet, utan sällar mig istället till den skara som tror på ”något”. Något är dock besvärande ospecifikt. Ni vet ju hur det är när man konstaterar att ”någon” skulle behöva diska, eller att ”något” skulle behöva göras. Någon och något har en tendens att smita från sitt ansvar…
Det är dock ett faktum, som verkar vara en allmänmänsklig sanning, att alla dokumenterade kulturer tror på någon typ av större makt, och har religiösa berättelser av något slag. Det tycks vara en mänsklig reflex att rikta vår religiösa impuls mot ett eller annat håll, må det vara gud fader, astrologi, ett visst fotbollslag, politiskt parti eller varför inte myten om Den Eviga Tillväxten? Med detta menar jag inte att på något sätt förringa någons religiösa övertygelse genom att likställa den med fotbollsallsvenskan, utan snarare att peka på hur vi som saknar denna religiösa övertygelse kommer att försöka hitta andra sätt att fylla det existentiella vakuum som detta tomrum lämnar.
Målet
Vad har varit vårt gemensamma mål? Under tidigare perioder har det kanske varit saker som att bygga en miljon anständiga bostäder till folk, eller att kämpa för rätten till lika rösträtt eller anständiga arbetsvillkor. Vad vet jag? Under större delen av min livstid tycks det överordnade gemensamma målet ha varit det något luddiga begreppet ”ökad tillväxt”, ofta förknippat med att ”skapa jobb”. Sakta men säkert tycks det dock ha gått upp för allt fler att tillväxt för tillväxtens skull varken är ett speciellt specifikt, önskvärt eller ens möjligt mål på den högst ändliga planet vi alla bebor.
Så när vi inte ens kan blicka upp mot det glänsande målet ”tillväxt”, vad kvarstår då? Jag frågar ärligt, för jag har inget färdigt svar på den frågan. Mycket av den splittring, misstro och nihilism som präglar samhället idag tror jag har sin rot i att vi har tappat mål och mening och därför saknar riktning. När man inte vet vart man ska, hur kan man då veta att den väg man befinner sig på är den rätta och inte bara leder en runt i cirklar? Varför gör vi det vi gör? Vad är poängen med att gå till jobbet och göra sina arbetsuppgifter, till vilket syfte tjänar ens ansträngningar? Vad är meningen med hela skiten?
Politiken, systemets förvaltare, är inte heller till stor hjälp i denna fråga. När hörde du senast en politiker formulera en framtidsvision, som är ett gemensamt mål och inte bara en reaktiv åtgärd, i stil med att ”knäcka gängen”? För egen del kan jag inte ens komma på ett exempel.
Vad kan vi göra?
What can we do? är refrängens avslutande fråga. Det har pratats mycket i de kretsar jag tar del av om både yttre och inre omställning, vilka båda är viktiga delar och perspektiv av omställningen.
På samma sätt som diskussionen i försörjningsfrågan börjar gå allt mer från självförsörjning till behovet av samförsörjning (bland annat genom initiativ som matvärn) så tror jag dock att vi behöver skapa sammanhang för att diskutera ett slags delad inre omställning, där vi inte bara bygger matjord eller reder ut våra egna mentala knutar, utan också skapar en djup, bördig och fet mylla för våra gemensamma visioner att växa i. När jag skrev föregående mening så slant jag på tangentbordet och råkade skriva ordet ”själförsörjning” – och kanske är det ett passande ord för det vi behöver, ett sätt att nära och försörja våra själar?
Som invånare i världens mest sekulära och individualistiska land är många av oss, jag själv inräknad, spektakulärt oerfarna inom denna typ av gemensamt meningsskapande och samarbete. Något säger mig dock att det är just där, i det outforskade området där vi blir avsiktliga medskapare av mening, som svaret på frågan ligger. Vi måste börja närma oss den platsen och varandra, det känns som att det är bråttom. Kom, så övar vi! Vem vet vad vi kommer att hitta längs vägen…?
Krönika av Lovisa Bergström.
Lovisa är omställare i Östergötland som driver instagramkontot @rimliglevnadsstandard.