POTATISUPPROPET

Ett mer osäkert och instabilt världsläge påverkar ett livsmedelssystem som redan är sårbart. Det svenska livsmedelssystemet är helt beroende av import av såväl mat som insatsmedel. De beredskapslager av livsmedel som tidigare funnits monterades ner i samband med Sovjets fall och EU-inträdet, vilket gör att eventuella importhinder slår hårt och fort. Sveriges självförsörjningsgrad har minskat snabbt de senaste 30 åren och anges idag ofta till 50%, men det gäller bara om alla andra insatsmedel, t ex bränsle, bekämpningsmedel och handelsgödsel kan användas som normalt.

Denna sårbarhet kan medföra stora konsekvenser när arbetskraft inte kan komma enligt förväntningarna eller då stater börjar införa exportstopp. Restriktioner på export av vete och ris diskuteras eller har införts i bl a Ryssland, Kazakstan och Vietnam, som tillhör de största exportörerna i världen av dessa basvaror. Grönsaks- och fruktproducenter i Storbritannien, Tyskland, Spanien och Italien är helt beroende av säsongsarbetare från Nordafrika och Östeuropa för sin export.

Fossil energi är helt nödvändig för Sveriges livsmedelsförsörjning som alltså är sårbar för utebliven oljeimport. JTI (Institutet för jordbruks- och miljöteknik) undersökte i studien Sveriges primärproduktion och försörjning av livsmedel – möjliga konsekvenser vid en brist på fossil energii tre scenarier livsmedelssektorns fossilberoende. I scenarierna medelhög (50 % minskad import) och hög brist (75 % minskad import) är det enligt studien inte möjligt att hålla Sveriges befolkning ovanför svältgränsen.

Samtidigt pågår en klimatförändring med krisartade konsekvenser. Klimatförändringarna innebär att jordbruket behöver bygga upp en helt annan resiliens än idag. Sverige är ett av de länder som har bäst förutsättningar att producera mat i en varmare värld. Vi borde därför ta ett globalt ansvar som livsmedelsexportör. Men även Sverige har drabbats allvarligt av klimatförändringarna. Att årstiderna blir allt mer oförutsägbara är ett reellt hot mot jordbruket.  Den varma och torra sommaren 2018 innebar nästan en halvering av den svenska spannmålsskörden. Sammantaget innebär denna situation att responsen på den akuta covid-19-krisen kan vara en möjlighet att adressera andra, potentiellt ännu allvarligare kristillstånd. Nu gäller det redan denna växtsäsong. Jordbruket, till skillnad från annan industri, är helt beroende av de naturgivna förutsättningarna.

Den småskaliga fritidsodlingen kan utgöra en snabb respons på en akut kris, och samtidigt stärka hela samhällets resiliens. Under tidigare kriser, exempelvis världskrigen, har den småskaliga odlingen varit helt ovärderlig. I Stockholm odlades såväl Humlegården som Vasaparken upp och staden delade ut sättpotatis till folket. Koloniträdgårdar var en viktig del av stadsbornas försörjning av potatis, grönsaker och frukt. På senare tid har intresset för småskalig odling ökat, med nya former som andelsodling, tillsammansodling, stadsodling etc, och nya folkhögskolekurser med odlingsinriktning. Detta innebär en viktig möjlighet  att snabbt kunna ställa om till en mer resilient livsmedelsförsörjning.

Trädgårdsodling har en potentiellt hög avkastning per ytenhet. Idag konsumeras knappt 130 000 ton frukt och grönsaker från ren fritidsodling, motsvarande ca 9 % av den totala konsumtionen av motsvarande produkter i landet. Men enbart fritidsodlingen har potential att producera uppemot 700 000 ton ätliga grödor, alltså mer än fem gånger så mycket som idag.