De minsta gemensamma nämnarna för att alla de här relationerna skulle vara hållbara över tid kokades ner till två ord: respekt och tillit.
Har ni sett TV-serien ”Nedsläckt land” på SVT Play? Jag hajade till när en av livsmedelsbutikens föreståndare i första avsnittet berättade hur ett omfattande strömavbrott skulle drabba dem. Eftersom inga kortläsare skulle fungera och nästan inga människor skulle ha kontanter på sig, skulle föreståndarna i första hand låta de personer som de känner till få handla på kredit. Alltså de människor som de har en relation till, antingen som de känner personligen eller de som är stamkunder i butiken eller är kända i byn. Övriga får vända sig någon annanstans.
På en samtalsträff om hållbarhet för en tid sedan var temat ”Vad är en hållbar relation för dig?” Ivrigt diskuterade vi olika slags relationer. Relationer till andra människor, nära och kära, vänner och bekanta, grannar och arbetskamrater. Men också relationen till banken, till posten, till hantverkare och till handlare. Givetvis också matproducenter. Och naturligtvis vår relation till naturen.
Respekt och tillit som de minsta gemensamma nämnarna
De minsta gemensamma nämnarna för att alla de här relationerna skulle vara hållbara över tid kokades ner till två ord: respekt och tillit. Och i diskussionerna var det tydligt att både respekten och tilliten ökade ju närmare eller lokalare relationen fanns. Globala relationer blir lätt abstrakta och svåra att känna sig delaktig i.
Ni kanske förstår ironin som märktes i diskussionen om relationen mellan oss och ”storbanken”? Finns det verkligen en ömsesidig respekt? Litar du verkligen på att din bank ger dig bästa möjliga rådgivning? Vi var rörande överens om att både tillit och respekt skulle öka med en mindre, lokal, bank där kund och banktjänstekvinna (eller –man) kände till varandra.
Idag finns ett nyvaknat intresse för att veta varifrån den mat vi äter kommer. Om vi inte odlar grönsakerna själva eller håller betesdjur så vill vi veta varifrån livsmedlen kommer. Då är relationen till närmsta grönsaksodlare eller djurhållare viktig. Om det väcks ett ömsesidigt förtroende mellan parterna som bygger på respekt för varandra så kommer tilliten att byggas upp med tiden.
Skadad relation till naturen
Vår relation till naturen är idag generellt dålig. Vi har mindre och mindre kontakt med naturen och dess förtjänster. Lever till mångt och mycket i en artificiell värld. Ingen koppling mellan våra aktiviteter och dess påverkan på naturen. Finns knappast varken respekt eller tillit när
marknadens krassa ekonomi orsakar för stora uttag av resurser. Hur kan det vara så? Vi människor har i långa tider varit väl integrerade med naturen. Tänker på jägar- och samlarsamhällena men även forna skogs- och jordbrukssamhällen. Där fanns det respekt gentemot naturen. De visste att om de var varsamma och inte plockade ut mer än naturen tålde så kunde de lita på att naturen fortsatte leverera ved och mat.
I ett senare avsnitt i tv-serien Nedsläckt land råkar de båda grupperna, som är ”utsatta” för experimentet med ett landsomfattande elavbrott, träffas. Första gången de träffar på varandra är de nyfikna på hur de andra har det i strömlösheten. De besökande får plocka äpplen och ta några rabarberstjälkar med sig hem. Nästa gång de möts är mötet betydligt kyligare, nu finns en misstänksamhet gentemot nykomlingarna. Kommer de för att ta mer av deras knappa mat? Har de verkligen det så illa ställt som de säger? Grupperna känner inte varandra, de har ingen relation till varandra och därför finns heller ingen tillit grupperna emellan. Medan de strömlösa dagarna går bygger deltagarna och grupperna tillit emellan sig och respekt för varandras olika egenskaper. När de inser att maten inte kommer att räcka så riktar de sig utåt. De återknyter sin relation till naturen. De upptäcker att man kan hitta ätbara ting, man kan hämta ved och material till sin fortlevnad i naturen.
Jag tycker det känns hoppfullt inför framtiden när jag ser att människan, visserligen regisserad i en TV-serie men ändå, kan bygga viktiga hållbara relationer till både natur och andra människor.
Peo Eriksson, omställningspoet och fotokonstnär.
