Av Sofia Nygren

 

”The future is already here — it’s just not very evenly distributed.”
William Gibson

Framtiden vi vill ha är redan här.

Jag är säker på att alla som var på Omställningskonferensen – ”Globala mål – lokala lösningar” i Växjö 7-8 oktober förstår vad jag menar.

För framtiden vi vill ha är faktiskt redan här. Som utspridda öar. I allt det som alla omställningsinitiativ runt omkring i Sverige ordnar. I allt det arbete som sker i städer och på landsbygd som inte alltid går under flaggen omställningsrörelsen – men som är omställning. På folkhögskolor. I ideella föreningar och verksamheter som tänker radikalt nytt. Hos alla som sysslar med självhushållning och andelsjordbruk runt om i landet. Och som samtal som flödade mellan oss konferensdeltagare, där vi lät våra drömmar och visioner gestaltas. I workshops, under fikapauser, i delningsgrupper, på blåsiga utomhusluncher.

Jag minns att jag sa till en av deltagarna när vi stod och frös i regn och snålblåst och åt lunch. ”När jag föreställer mig framtiden, så föreställer jag mig den såhär.” Och visade med handen mot det pop-up kök som tillagade svinnlunch i stora kittlar över öppna eldar. På stadsodlingen Östrabo Ekobacke där vi stod, mitt i centrala Växjö mellan biskopens hus och domkyrkan. Och på alla deltagare som – med uppdragna huvor – samtalade intensivt med varandra och skrattade. I snålblåsten. I regnet.

För framtiden vi vill ha är redan här. Och det första vi behöver göra är att föreställa oss den.

Rob Hopkins gästade i samband med konferensen för första gången Sverige och pratade under lördagen om bristen på föreställningsförmåga i samhället. De bilder och visioner vi målar upp visar ett högteknologiskt samhälle, där vi inte längre behöver umgås med våra grannar utan bekvämt kan få allt vi ”behöver” på armlängds avstånd.

”This is a very powerful story in our culture of what the future is going to be like. /—/ This advert looks to me like what a real poverty of imagination looks like.”

Ett högteknologiskt samhälle där vi aldrig behöver använda vår föreställningsförmåga är inte Rob Hopkins berättelse om framtiden. Det är inte min berättelse. Det är förmodligen inte din berättelse heller.

Den amerikanska författaren Charles Eisenstein beskriver den här tiden som vi lever i just nu som the space between stories. Det är en väldigt psykiskt påfrestande tid att leva i. En tid när the normal is coming unhinged. För om vi inte längre tror på den gamla historien, så uppkommer ett tomrum. Ett vakuum. Det vakuumet kan lätt fyllas av rädsla, av oro och av osäkerhet. Den amerikanska psykologen och meditationsläraren Tara Brach:

”Many – maybe more than normally in a collective way – are living with a level of uncertainty, fear, upset and distress that is very palpable. The tendency when we get stirred up – and this is for all humans – is that we actually go into what you might think of as a habitual jungle mentality. This is our stress reflex. When we get anxious and upset we start fixation on the future – that’s one big one. We try to sense where we can throw blame – as to what’s wrong. And it is a sense of polarizing that goes on. And it’s happening now.”

Vi kan välja att tro på den historien; att det är någon annans fel. Och agera utifrån rädsla. Eller så kan vi välja att berätta en annan historia. Rob Hopkins beskriver hur omställning egentligen handlar om att berätta en bättre historia:

”At this moment in history – where we stand on the edge of a collapse of our climate systems and where we stand on the top of an enormous energy mountain which we’ve upscaled over the last 150 years – we need with great urgency to make a way down to somewhere safer – to somewhere where we can flourish. That will only happen if the story that we can tell is so wonderful, so enticing, so delicious and so nourishing, that we really want to make our way down.”

Och efter omställningskonferensen så tror jag, och jag tror många med mig, att vi kan berätta en annan historia. En historia om hur vi kan vara tillsammans på ett annat sätt. Om hur vi kan mötas i cirklar där alla ser varandra och hur vi kan börja prata med våra grannar. Albert Einstein beskrev de två berättelserna om världen såhär:

”A human being is part of a whole, called by us the “Universe,” a part limited in time and space. He experiences himself, his thoughts and feelings, as something separated from the rest — a kind of optical delusion of his consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest us. Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circles of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty.”

Istället för att se oss som separata individer och organisationer, kan vi se oss som en rörelse som arbetar mot samma mål. Om Agenda 2030 ska vara eller icke-vara inom omställningsrörelsen låter jag förbli osagt. Vi i omställningsrörelsen har vårt sätt att arbeta med våra steg där vi ställer om lokalt. Och inte minst, vi har vår helhetssyn på vad problemen är i världen – där vi inser att det inte räcker att skrapa på ytan; vi behöver skapa ett helt nytt paradigm. Men om någon kommun eller organisation frågar om vi i omställningsrörelsen gör saker för att nå målen i Agenda 2030, så kan vi nu svara med ett rungande JA! på den frågan (även om vi har våra baktankar…). Omställningsrörelsen kan berätta historier. Och de berättelser går att lägga in under Agenda 2030 när folk frågar. För visst tror vi på våra historier? Visst tror vi på att lokalt omställningsarbete kan minska klimatförändringarna, skydda ekosystem och främja biologisk mångfald? Visst tror vi att det är vägen framåt?

Om vi tror på det själva så kan vi berätta den historien. För berättelser är kraftfulla. Charles Eisenstein formulerade det såhär: ”How do we change the world? Change the story.”

Berättelsen om omställningsrörelsen är berättelsen om hur vi tillsammans drömmer och skapar en bättre värld. Det är en berättelse om hur vi når fram till varandra. Det är berättelsen om hur massor av människor står tillsammans i en cirkel och sammanfattar de senaste dagarna i ens liv med ord som: ”Kärlek – inspiration – gemenskap – styrka – glädje – kraft – lycka – pepp – kontakter – mening – möten – möjligheter – inspiration – kärlek.”

Och det är ingen annan som gör förändringen. Det är vi. Vanliga människor. Den amerikanska författaren miljöaktivisten och Joanna Macy beskrev det såhär:

”If the world is to be healed through human efforts, I am convinced it will be by ordinary people, people whose love for this life is even greater than their fear. People who can open to the web of life that called us into being.”

Känslan som jag lämnade konferensen med var den av tillhörande och den av att det är en ny berättelse som sakta växer fram i en bred rörelse. I inbjudan till konferensen står det att ”målet är att sammanföra flera olika hållbarhetskrafter för att skapa inspiration, utbyte och nätverkande. Konferensen syftar till att hitta former för omställningen att ta ett steg till, komma vidare. Vi är många som har samma fokus och i ett större sammanhang kan vi tillsammans åstadkomma mer.”

Känslan av att vi tagit ett jättekliv i den riktningen, tror jag inte jag var ensam att känna. Vi är många som sysslar med omställning. Och det börjar märkas. Kanske sången Transition, som Olivia Nu sjöng på minglet under fredagen på Kafé Deluxe, fångar känslan bäst:

”Transitions

Of everything into everything

I am transforming

Disease into ease

I am transforming

Fear into love

I am transforming

Worries into trust

I am transforming

Stagnation into circulation

I am transforming

Nothing into everything

New ground

Of everything and everyone

Profoundly coming alive”

Transitions – Olivia Nu

Sången på youtube: https://youtu.be/YrSqIQmbPJI

 

Spana in fler bilder och intryck från konferensen HÄR!

SNABBFAKTA

Omställningskonferensen i Växjö var den 5:e nationella omställningskonferensen i Sverige. Årets konferens hade ca 170 deltagare, vilket är mer än dubbelt så mycket som tidigare konferenser. Med kockar, volontärer, tillfälliga besökare, workshopledare och andra som på något sätt bidragit så var det ungefär 200 inblandade i att medskapa detta fantastiska evenemang. Nästan 60 av de 170 hade lokal anknytning och de andra var från Danmark i söder till Frösön i norr. Och sju personer från Åland. 28 workshops hölls fördelade på tre pass i 12 rum. Ungefär 400 portioner mat serverades utomhus och hos Restaurang Strandbjörket som drivs av Region Kronoberg. All mat var Kravcertifierad utom svinnlunchen. Det mesta var lokalt.

Agenda 2030 var ett tema under konferensen. Världens ledare har förbundit sig till 17 globala mål för att uppnå fyra saker till år 2030: 1) Att avskaffa extrem fattigdom. 2) Att minska ojämlikheter i världen. 3) Att lösa klimatkrisen. 4) Att främja fred och rättvisa. Mer om Agenda 2030.